Körtelepitel

Körtelepitel består av polariserade epitelceller som är specialiserade för syntes, bearbetning och sekretion av proteiner, muciner, lipider, elektrolyter eller hormoner. Exokrina körtlar avger sitt sekret till en epitelbeklädd yta eller ett organlumen, vanligen via utförsgångar, medan endokrina körtlar saknar utförsgång och frisätter signalmolekyler till interstitium och blod. Skillnaden återspeglas i embryologi, mikroarkitektur, kärlförsörjning och sekretionsmekanismer.

Definition och avgränsning

Körtelepitel är epitelvävnad vars dominerande funktion är syntes och sekretion. Sekretet kan bestå av exempelvis matsmältningsenzymer, muciner, svett, talg, mjölk, galla, elektrolyter eller hormoner. Sekretoriska celler förekommer som enstaka celler i ett ytepitel, såsom bägarceller, eller som organiserade multicellulära körtlar med sekretoriska ändstycken, gångsystem och stroma.

Begreppet bör avgränsas från hela körtelorganet. Det sekretoriska parenkymet utgörs av de celler som producerar sekret, men en exokrin körtel innehåller dessutom utförsgångsepitel som leder och ofta modifierar sekretet. Myoepiteliala celler ligger mellan körtelepitelet och basallaminan och bidrar genom kontraktion till tömning och mekanisk stabilisering. Bindväv, blodkärl, nerver och immunceller tillhör stromat, inte körtelepitelet.

Den grundläggande indelningen är funktionell och anatomisk:

Exokrina celler är vanligen apikalt orienterade mot ett lumen, medan endokrina celler huvudsakligen frisätter sin produkt basolateralt mot interstitiet. Avsaknad av gång är dock inte ensam tillräcklig för att definiera en cell som endokrin; även parakrina, autokrina och neuroendokrina celler kan sakna ett klassiskt gångsystem.

Embryologisk utveckling och körtelbildning

Körtlar uppkommer vanligen genom lokal proliferation av ett embryonalt ytepitel. Cellerna växer ned i underliggande mesenkym som en epitelial knopp eller solid sträng. Därefter sker cellpolarisation, lumenbildning och differentiering till sekretoriska celler och, när sådana ska finnas, utförsgångsepitel. Apoptos, vätsketransport och omorganisation av cellkontakter kan bidra till att ett lumen öppnas i en ursprungligen solid cellsträng.

Om den epiteliala förbindelsen med ursprungsytan bevaras utvecklas en exokrin körtel. Den proximala delen bildar då utförsgången, medan den distala delen differentierar till sekretoriska ändstycken. Upprepad förgrening ger sammansatta körtlar, exempelvis större spottkörtlar och exokrina pankreas. Om förbindelsen med ytan tillbakabildas bildas i stället en gånglös endokrin struktur. Cellerna organiseras då nära inväxande kapillärer, ofta i strängar, nästen eller öar.

Körtelepitel kan härstamma från samtliga tre groddblad. Epidermala körtlar och delar av hypofysen har ektodermalt ursprung. Epitel i gastrointestinalkanalens och luftvägarnas körtlar, liksom lever, pankreas, tyreoidea och paratyreoidea, utvecklas huvudsakligen från endoderm. Mesoderm bidrar bland annat till delar av urogenitalsystemets epitel och till endotel och mesotel.

Körtelmorfogenesen styrs inte enbart av epitelcellerna. Mesenkymet ger signaler som reglerar proliferation, förgrening, extracellulär matrix, basalmembranbildning och terminal differentiering. Tillväxtfaktorer och morfogener etablerar lokala gradienter, medan integrinmedierad kontakt med matrix hjälper cellerna att orientera sin apikala–basala axel. Störd epitel–mesenkymal signalering kan därför ge hypoplasi, felaktig gångbildning eller kvarstående odifferentierade cellpopulationer.

Gemensam mikroarkitektur: polaritet, basalmembran och cellkontakter

Sekretoriska epitelceller är uppdelade i apikala, laterala och basala membrandomäner. Den apikala domänen vetter mot körtellumen och innehåller ofta sekretgranula, jonkanaler, transportörer eller mikrovilli. Den basala domänen vilar mot basallaminan och tar upp näringsämnen, signaler och sekretprekursorer från interstitiet. Lateralt finns cellkontakter och transportproteiner som möjliggör samordnad sekretion.

Tight junctions, uppbyggda bland annat av claudiner och occludin, bildar en barriär nära den apikala cellpolen. De begränsar paracellulärt läckage och förhindrar att apikala och basolaterala membranproteiner blandas. Adherens junctions kopplar cadheriner till aktincytoskelettet och samordnar cellform och vävnadsmekanik. Desmosomer förankrar keratinfilament och ger motståndskraft mot dragbelastning. Gap junctions, bildade av connexiner, släpper igenom joner och små molekyler upp till ungefär 1 kDa och kan synkronisera intracellulära kalciumsignaler mellan sekretoriska celler.

Basallaminan är vanligen omkring 50–100 nm tjock och består huvudsakligen av laminin, kollagen IV, nidogen och heparansulfatproteoglykanen perlekan. Tillsammans bildar komponenterna ett nätverk som ger mekaniskt stöd, filtrerar molekyler och förmedlar signaler om överlevnad, proliferation och differentiering. Under basallaminan kan en retikulär lamina med bland annat kollagen III förankra epitelet i stromat. Basala hemidesmosomer binder via α6β4-integrin och andra adapterproteiner till laminin samtidigt som de kopplas till cellens keratinfilament.

Körtelepitel är avaskulärt. Syre, glukos, aminosyror och andra substrat måste diffundera från kapillärer i omgivande stroma över basalmembranet till epitelcellerna. Denna försörjningsprincip gör korta diffusionsavstånd viktiga, särskilt i starkt metaboliskt aktiva sekretoriska ändstycken och i endokrina körtlar.

Exokrina körtlar: grundplan och huvudklassifikation

Exokrina körtlar klassificeras först som unicellulära eller multicellulära. Bägarcellen är det klassiska unicellulära exemplet: den ligger insprängd i ett ytepitel och avger mucin direkt till lumen. Multicellulära körtlar har ett sekretoriskt parenkym som kan stå i direkt förbindelse med ytan eller vara kopplat till ett mer eller mindre omfattande gångsystem.

En körtel är enkel om dess utförsgång är oförgrenad och sammansatt om gångsystemet förgrenas. Klassifikationen kombineras med ändstyckets form. Tubulära ändstycken är rörformade, medan acinära eller alveolära ändstycken är rundade. Acinus används ofta om små, druvklaseliknande enheter med trångt lumen; alveolär kan beteckna en större säckformad enhet med vidare lumen. Terminologin varierar mellan läroböcker.

Klassifikationen beskriver arkitektur, inte sekretionssätt. En vindlad svettkörtel och en pankreasacinus kan båda utsöndra merokrint trots helt olika form. På motsvarande sätt måste morfologisk typ, sekretets sammansättning och mekanismen för frisättning bedömas separat.

Exokrina ändstycken och sekretoriska celltyper

Serösa celler producerar ett vattenrikt och ofta proteinrikt sekret. De har rikligt granulärt endoplasmatiskt retikel basalt, vilket ger uttalad cytoplasmatisk basofili i hematoxylin–eosinfärgning. Cellkärnan är vanligen rund och ligger basalt eller centralt. En supranukleär Golgiapparat bearbetar proteinerna, medan eosinofila zymogengranula ansamlas apikalt före exocytos. Serösa ändstycken är ofta acinära och har ett litet centralt lumen.

Mukösa celler syntetiserar muciner, det vill säga starkt glykosylerade proteiner som efter hydrering bildar slem. I rutinpreparat framstår cytoplasman ofta som blek eller vakuoliserad eftersom mucinet färgas svagt och delvis kan lösas ut under prepareringen. Kärnan pressas basalt och blir tillplattad. Mukösa tubuli eller acini har i regel vidare lumen än serösa ändstycken.

Blandade körtlar innehåller både serösa och mukösa celler. I konventionellt fixerade spottkörtelpreparat kan serösa celler ligga som halvmåneformade grupper utanför mukösa ändstycken, så kallade serösa halvmånar. Dessa konfigurationer är till stor del fixeringsartefakter: mukösa celler sväller under fixeringen och pressar serösa celler perifert. Vid bättre strukturbevarande fixering ses celltyperna snarare sida vid sida med kontakt till lumen genom smala intercellulära kanalikler.

Acinusceller är radiärt arrangerade kring ett centralt lumen. Den smala apikala polen riktas inåt och den bredare basala delen mot basallaminan. Organisationen möjliggör att receptormedierade signaler från basolateralsidan utlöser sekretion genom det apikala membranet utan att lysosomala enzymer eller andra potentiellt skadliga produkter töms i stromat.

Utförsgångssystemets struktur och funktion

I en typisk sammansatt körtel lämnar sekretet ändstycket genom en interkalerad gång. Flera sådana gångar förenas till intralobulära gångar, som i vissa körtlar differentieras till strierade gångar. Därefter passerar sekretet interlobulära gångar i bindvävssepta och slutligen en större huvudutförsgång. Gångsystemets längd och specialisering varierar betydligt mellan organ.

Epitelhöjden ökar vanligen längs gångsystemet. Små interkalerade gångar bekläds ofta av enkelt lågt kubiskt epitel. Större intralobulära och interlobulära gångar har enkelt kubiskt eller cylindriskt epitel, medan huvudgångar kan ha flerskiktat kubiskt eller cylindriskt epitel. Nära mynningen övergår epitelet ofta i samma typ som ytepitelet.

Utförsgångarna är inte enbart passiva ledningar. Basolateral Na⁺/K⁺-ATPase skapar en natriumgradient som driver sekundär aktiv transport, medan apikala jonkanaler och utbytare reglerar Na⁺, K⁺, Cl⁻ och HCO₃⁻. Vatten följer osmotiska gradienter via membran och paracellulära vägar, i den utsträckning gångens epitel är vattenpermeabelt.

I spottkörtlarnas strierade gångar bildar basala membraninvaginationer tillsammans med talrika mitokondrier ett histologiskt strierat utseende. Gångarna reabsorberar främst Na⁺ och Cl⁻ och utsöndrar K⁺ och HCO₃⁻. Eftersom epitelet är relativt vattenimpermeabelt blir slutlig saliv hypotonicitet uttalad, särskilt vid lågt flöde. Vid högt flöde minskar tiden för gångmodifiering.

I exokrina pankreas bidrar centroacinära celler och gångceller till ett HCO₃⁻-rikt, vattenhaltigt sekret. Bikarbonat neutraliserar surt ventrikelinnehåll i duodenum och ger ett lämpligt pH för pankreasenzymer. CFTR och kopplade Cl⁻/HCO₃⁻-transportörer är centrala; nedsatt funktion kan ge segt sekret, gångobstruktion och exokrin pankreasinsufficiens.

Sekretionssätt: merokrin, apokrin och holokrin

Vid merokrin sekretion fusionerar sekretvesiklar med det apikala plasmamembranet och tömmer sitt innehåll genom exocytos. Cellen förlorar inte någon mätbar mängd cytoplasma och kan genom upprepad syntes och membranåtervinning fortsätta att fungera. Exokrina pankreas, spottkörtlar och ekkrina svettkörtlar använder huvudsakligen denna mekanism.

Apokrin sekretion innebär att den apikala delen av cellen snörs av tillsammans med cytoplasma och plasmamembran. Det tydligaste fysiologiska exemplet är mjölkfett: lipiddroppen omges av apikalt membran när den avknoppas från bröstkörtelns epitel. Bröstkörteln är dock inte rent apokrin, eftersom mjölkproteiner frisätts merokrint genom exocytos. Benämningen apokrin svettkörtel avser främst körteltypen; dess faktiska frisättningsmekanismer är mer komplexa än namnet antyder.

Vid holokrin sekretion genomgår cellen terminal differentiering, fylls med sekret och bryts därefter ned i sin helhet. Talgkörtelns sebocyter ackumulerar lipid, förlorar gradvis organeller och kärnstruktur och blir slutligen en del av talgsekretet. Kontinuerlig nybildning från perifera progenitorceller krävs därför för att upprätthålla sekretionen.

Sekretets sammansättning och syntesvägar

Sekretoriska proteiner börjar syntetiseras på ribosomer bundna till granulärt endoplasmatiskt retikel. En signalsekvens leder den växande polypeptiden in i retiklets lumen, där den veckas och kvalitetskontrolleras. Transportvesiklar för proteinet vidare till Golgiapparaten, där glykosylering, proteolytisk bearbetning och sortering sker. Därefter går produkten antingen direkt till cellmembranet eller koncentreras i sekretgranula.

Vid reglerad sekretion lagras granula nära den apikala cellpolen. Receptoraktivering höjer intracellulärt Ca²⁺, ofta genom IP₃-medierad frisättning från endoplasmatiskt retikel och efterföljande inflöde över plasmamembranet. Kalcium aktiverar vesikeltransport och SNARE-medierad fusion med det apikala membranet. Pankreasacini kan därmed snabbt frisätta stora mängder zymogener efter måltidsrelaterad stimulering. För tidig aktivering av proteolytiska zymogener inne i pankreas kan bidra till akut pankreatit.

Konstitutiv sekretion kräver ingen långvarig granulalagring. Vesiklar från Golgi fusionerar fortlöpande med plasmamembranet och levererar både sekretprodukter och membranproteiner. Celler med dominerande reglerad sekretion har ofta påtagliga granula, medan konstitutivt sekretoriska celler kan sakna sådana ansamlingar trots hög proteinsyntes.

Muciner har en proteinryggrad som modifieras genom omfattande O-glykosylering i Golgiapparaten. I granula är de kondenserade genom lågt pH och joninteraktioner. Efter exocytos binder de vatten och expanderar kraftigt till ett viskoelastiskt nätverk. Otillräcklig hydrering ökar sekretets viskositet och kan försämra transporten genom gångar och luftvägar.

Lipider syntetiseras huvudsakligen i slätt endoplasmatiskt retikel och kan lagras i cytoplasmatiska lipiddroppar. Elektrolyt- och vätskesekretion bygger i stället på polariserad jontransport. Aktiv transport av exempelvis Cl⁻ eller HCO₃⁻ skapar en elektrisk och osmotisk gradient; Na⁺ och vatten följer transcellulärt eller paracellulärt. Aquaporiner kan öka vattenpermeabiliteten och därmed koppla jonsekretion till volymflöde.

Myoepiteliala celler och stromal organisation

Myoepiteliala celler ligger mellan sekretoriska celler eller små gångceller och deras gemensamma basallamina. De har både epiteliala egenskaper, såsom cytokeratinuttryck, och kontraktila egenskaper med aktin och myosin. Runt acini är de ofta stjärnformade och omfamnar ändstycket med utskott; kring gångar är de mer spolformade och longitudinellt orienterade.

Kontraktionen utlöses av nervösa eller humorala signaler och hjälper till att pressa sekret från ändstycket in i gångsystemet. Cellerna motverkar även överdistension när lumen fylls och stabiliserar det sekretoriska epitelets kontakt med basallaminan. De är särskilt framträdande i spott-, svett- och bröstkörtlar.

Större körtlar omges ofta av en bindvävskapsel. Septa från kapseln delar parenkymet i lober och mindre lobuli. Inom lobuli ligger ändstycken och intralobulära gångar tätt, medan interlobulära gångar, större kärl och nerver löper i grövre bindvävssepta.

Stromat innehåller fibroblaster, extracellulär matrix, kapillärer, autonoma nervfibrer och varierande mängd immunceller. Histologiskt är det viktigt att skilja parenkymets tätt packade epitelceller från stromats fibrillära, vanligen ljusare bindväv. Inflammation, fibros och stromal desmoplasi kan förändra denna relation och vara diagnostiskt vägledande.

Endokrina körtlar: cellsträngar, öar och folliklar

Endokrina körtlar saknar ett epitelialt gångsystem till en kroppsyta. Cellerna ligger i stället i strängar, nästen eller öar intill ett rikt kapillärnät. Kapillärerna är ofta fenestrerade, vilket underlättar passage av peptidhormoner och andra signalmolekyler mellan interstitium och blod. Tunna retikulära fibrer stöder cellgrupperna utan att skapa långa diffusionsavstånd.

Hypofysens framlob består av hormonproducerande cellsträngar mellan sinusoidala kapillärer. Binjurebarken är organiserad i zoner med olika cellarkitektur och steroidproduktion, medan binjuremärgens kromaffina celler ligger i grupper kring kärl. Paratyreoidea har tätt packade huvudceller och ett rikt kapillärnät. Langerhanska öar framträder som ljusare cellöar mellan exokrina pankreasacini.

Tyreoidea avviker genom sin follikelorganisation. Varje follikel är ett slutet klot av enkelt kubiskt eller lågt cylindriskt epitel kring ett lumen fyllt med kolloid. Kolloiden innehåller tyreoglobulin, i vilket prekursorer till tyreoideahormon lagras extracellulärt. Detta är ovanligt eftersom de flesta endokrina körtlar lagrar färdigt eller nästan färdigt peptidhormon intracellulärt i granula.

Follikelepitelets höjd varierar med aktiviteten. Lågt epitel och rikligt kolloid talar generellt för låg aktivitet, medan högre epitel, minskat kolloidinnehåll och resorptionsvakuoler ses vid stimulering. Morfologin måste dock tolkas tillsammans med klinik och laboratorieprov såsom TSH och fritt T4.

Endokrin syntes, polaritet och frisättning

Peptidhormoner syntetiseras som preprohormoner i granulärt endoplasmatiskt retikel, bearbetas i Golgi och packas i granula. Proteolytisk klyvning kan omvandla prohormonet till aktivt hormon. När en stimulerande signal depolariserar cellen eller aktiverar en G-proteinkopplad receptor stiger intracellulärt Ca²⁺, varpå granula fusionerar med det basolaterala membranet.

Katekolaminproducerande kromaffina celler lagrar adrenalin eller noradrenalin i elektrontäta granula och frisätter innehållet genom Ca²⁺-beroende exocytos efter preganglionär sympatisk stimulering. Steroidproducerande celler fungerar annorlunda. De har rikligt slätt endoplasmatiskt retikel, mitokondrier med tubulära cristae och ofta lipiddroppar med kolesterolestrar. Eftersom steroider är lipofila lagras de endast i ringa mängd; syntesen aktiveras vid behov och hormonet diffunderar därefter över plasmamembranet.

Endokrina celler frisätter vanligen hormonet basolateralt till interstitiet och vidare till kapillärer. Produktionen regleras genom negativ återkoppling. Kortisol hämmar exempelvis hypotalamisk och hypofysär stimulering av binjurebarken, medan tyreoideahormon hämmar TRH- och TSH-frisättning. Primär körtelsvikt ger därför ofta lågt målorganhormon men förhöjt trofiskt hormon; vid sekundär svikt är båda otillräckliga.

Tyreoideacellen har funktionellt dubbel polaritet. Basolateralt tas jodid upp från blodet och cellen svarar på TSH. Apikalt transporteras jodid mot follikellumen, där tyreoglobulin joderas. Vid hormonfrisättning endocyteras kolloid apikalt, bryts ned i lysosomer och T3 samt T4 frigörs basolateralt till blodet.

Reglering av körtelsekretion och fysiologisk variation

Körtelsekretion regleras nervöst, hormonellt och lokalt. Autonoma nervsystemet påverkar exokrina körtlar genom transmittorer som acetylkolin och noradrenalin. Hormoner kan nå cellerna via blodet, medan parakrina mediatorer verkar över korta avstånd i samma vävnad. Många körtelceller integrerar flera signaler samtidigt.

Centrala intracellulära signalvägar omfattar cAMP–proteinkinas A, fosfolipas C med IP₃ och DAG samt förändringar i intracellulärt Ca²⁺. Gs-kopplade receptorer ökar vanligen cAMP, medan Gq-kopplade receptorer stimulerar IP₃-bildning och kalciumfrisättning. Signalerna kan påverka exocytos, enzymaktivitet, jonkanaler, genuttryck och blodflöde.

Parasympatisk stimulering av spottkörtlar ger riklig, vattenhaltig saliv och vasodilatation. Sympatisk stimulering kan ge en mindre volym med större relativ andel protein. Antimuskarina läkemedel reducerar saliv- och bronkialsekretion och kan ge muntorrhet, medan muskarinagonisten pilokarpin kan öka salivsekretionen hos patienter med kvarvarande körtelfunktion.

Efter födointag stimulerar kolecystokinin pankreasacini till enzymsekretion, medan sekretin främst stimulerar pankreasgångarnas bikarbonat- och vätskesekretion. Signalerna samverkar med vagal aktivitet. Enzymsekretionen anpassas därmed till näringsinnehållet samtidigt som bikarbonat neutraliserar syran i duodenum.

Endokrin sekretion är ofta pulsatil och cirkadiansk. Kortisol följer en dygnsrytm, medan flera hypofyshormoner utsöndras i pulser. Sekretionsmönstret påverkas dessutom av födointag, sömn, stress, vätskestatus, ålder, graviditet och könshormoner. Ett enstaka prov kan därför vara missvisande om provtagningstid och fysiologiskt tillstånd inte beaktas.

Blandade och svårklassificerade organ

Amfikrina organ har både exokrin och endokrin funktion. I pankreas är komponenterna anatomiskt skilda. Acinära celler och gångsystem producerar och transporterar matsmältningsenzymer samt bikarbonatrik vätska till duodenum. Langerhanska öar saknar gångar och frisätter bland annat insulin, glukagon och somatostatin till kapillärblodet.

Levern representerar en annan princip eftersom samma hepatocyt har både exokrin och endokrin riktning. Galla utsöndras över den apikala domänen till gallkanalikler mellan hepatocyter och leds vidare genom gallgångssystemet. Plasmaproteiner, lipoproteinkomponenter och andra ämnen frisätts basolateralt mot Disse-rummet och sinusoidblodet.

Parakrin signalering innebär att ämnet påverkar närliggande celler utan systemisk transport, medan autokrin signalering påverkar den frisättande cellen själv. Neuroendokrina celler tar emot nervösa eller kemiska signaler och frisätter peptider eller aminer basolateralt. De kan ligga enstaka i ett ytepitel och behöver inte bilda ett avgränsat endokrint organ.

Klassifikationen måste därför baseras på sekretets mål och transportväg, inte endast på frånvaro av utförsgång. En bägarcell saknar ett separat gångsystem men är exokrin eftersom mucinet avges apikalt till lumen. En enteroendokrin cell ligger i samma epitel men frisätter hormon basolateralt mot lamina propria och kapillärer.

Histologisk identifiering, felkällor och klinisk relevans

Vid bedömning av rutinmässigt hematoxylin–eosinfärgat material bör strukturen analyseras systematiskt:

1. Sök efter lumen och avgör om de tillhör ändstycken, gångar eller kärl.
2. Bedöm cellernas apikala–basala polaritet och kärnornas läge.
3. Identifiera basofilt granulärt endoplasmatiskt retikel, apikala granula, mucin eller lipiddroppar.
4. Följ eventuella gångar genom lobuli och bindvävssepta.
5. Bedöm relationen till kapillärer och om cellerna ligger i strängar, öar eller folliklar.
6. Leta efter myoepiteliala celler mellan epitel och basallamina.
7. Värdera kapsel, septa, lobulering, inflammation, fibros och eventuell invasion.

Gångar kan skiljas från kärl genom epitelets tydligare kubiska eller cylindriska celler, regelbundna kärnor och avsaknad av erytrocyter. Endotel är mycket tunt och kärnlumen innehåller ofta blod. Ett tangentiellt snitt genom ett tubulärt ändstycke kan dock sakna synligt lumen och efterlikna en solid endokrin cellsträng. Omvänt kan en endokrin cellgrupp kring en kapillär misstolkas som en acinus.

Fixering ger flera felkällor. Krympning kan skapa konstgjorda spalter mellan epitel och stroma eller runt kärl. Mucin kan lösas ut och lämna optiskt tom cytoplasma. Serösa halvmånar kan uppstå när mukösa celler sväller. Snittplanet kan få samma förgrenade gång att framstå som flera separata profiler.

Immunhistokemi används när morfologin inte räcker. Cytokeratiner stöder epitelial differentiering. Synaptofysin och kromogranin används för neuroendokrin differentiering, men resultaten måste vägas mot morfologi och andra markörer. Myoepiteliala celler kan påvisas med p63, calponin och glattmuskelaktin, SMA. Bevarat myoepitelialt lager runt en körtelstruktur kan tala för in situ-växt eller benignitet, medan förlust kan stödja invasion, men markörmönstret är organberoende.

Struktur och sjukdomsmekanism är nära kopplade. Gångobstruktion leder till sekretstagnation, tryckstegring, dilatation och ibland cystbildning eller sekundär atrofi av ändstycken. Stenar i spottkörtelgångar kan ge måltidsutlöst smärta och svullnad. Obstruktion i pankreas kan bidra till inflammation och exokrin insufficiens med maldigestion och steatorré.

Exokrin insufficiens bedöms genom funktionsrelaterade prover snarare än enbart serummarkörer; fekalt elastas används exempelvis vid misstänkt pankreasinsufficiens. Endokrin hyper- eller hypofunktion speglas i koncentrationer av målorganhormon och reglerande hormon. Histologisk hyperplasi behöver inte innebära överfunktion, och uttalad hormonell rubbning kan förekomma utan en stor anatomisk lesion.

Benigna glandulära neoplasmer benämns ofta adenom, medan maligna körtelbildande epiteliala tumörer klassificeras som adenokarcinom. Tecken på malignitet innefattar destruktiv stromainvasion, desmoplasi, kärl- eller nervinväxt, atypi och patologiska mitoser. Neuroendokrina tumörer kan bilda nästen, trabekler eller organoida strukturer och verifieras med neuroendokrina markörer. Tumörens differentieringsgrad, proliferationsaktivitet och invasionsmönster är viktigare prognostiskt än enbart förekomst av sekretgranula.

Källor

• Epithelium
• Epitel
• Category:Epithelium
• Epithelium
• Bild: File:00 Epithelium et mb basale.svg — Drpaulineneveu, CC BY-SA 4.0