Cerumen ska tas bort när det ger symtom eller skymmer trumhinnan — inte rutinmässigt. Vaxet har en skyddande funktion, och den vanligaste komplikationen till öronspolning är att någon spolar ett öra som inte behövde spolas. Den näst vanligaste är att spolningen görs på en trumhinna som redan var perforerad.

Indikationer

Otoskopi: öronsmärta, hörselnedsättning, öronflytning, yrsel, tinnitus, feber hos barn utan uppenbart fokus, samt inför varje öronspolning.

Cerumenborttagning:

Hörselnedsättning, lockkänsla, klåda, öronsmärta eller yrsel som kan hänföras till vaxpropp.
Trumhinnan kan inte inspekteras och undersökningen behövs för diagnostiken.
Inför hörselmätning eller utprovning av hörapparat.
Recidiverande extern otit där vaxet håller kvar fukt.

Kontraindikationer

Absoluta mot spolning:

Känd eller misstänkt trumhinneperforation — inklusive anamnes på rörbehandling, öronflytning eller smärta vid vattenkontakt.
Öronoperation i anamnesen där mellanörat kan stå öppet (radikalhåla, mastoidektomi).
Endast hörande öra.

Relativa (välj manuell teknik eller remittera till ÖNH):

Tillstånd	Motiv
Diabetes, immunsuppression	Risk för nekrotiserande extern otit
Antikoagulantia	Blödning i hörselgången
Tidigare strålbehandling mot huvud–hals	Skör hud, dålig läkning
Hörselgångsstenos eller exostoser	Trångt, svåråtkomligt
Pågående extern otit	Smärta, spridning av infektion
Litet eller osamarbetsvilligt barn	Rörelse ger skada

Förberedelser och utrustning

Otoskopi: otoskop med laddat batteri och rena engångstrattar i flera storlekar. Använd största tratt som får plats — det ger mest ljus och bäst översikt.

Spolning: 30–60 mL spruta med mjuk spolkateter eller elektrisk öronspolare med tryckbegränsning, kroppsvarmt vatten eller koksalt (36–37 °C), rondskål, handduk, sug.

Manuell teknik: operationsotoskop eller pannlampa med lupp, cerumenkyrett eller ögla, vinkelkrok, alligatortång, sugkateter (Frazier eller Baron, 5 Fr).

Cerumenolytika (dokusatnatrium, natriumbikarbonatdroppar, olivolja, karbamidperoxid) instilleras 15–30 minuter före ingreppet, eller under några dagar i hemmet vid hård propp. Låt patienten ligga med örat uppåt i 5 minuter efter instillation.

Genomförande

Otoskopi

Inspektera ytterörat, tragus och området bakom öronmusslan innan otoskopet sätts in — mastoidrodnad och utstående öra hör inte till trumhinnan men är det viktigaste fyndet när det finns.
Räta ut hörselgången: dra öronmusslan uppåt och bakåt hos vuxna, nedåt och bakåt hos små barn.
Stötta handen mot patientens kind så att otoskopet följer med om huvudet rör sig.
För in tratten under sikt, maximalt cirka 8 mm.
Följ en systematisk ordning: hörselgångens hud → trumhinnans färg och genomskinlighet → ljusreflexen → hammarskaftet och processus brevis → pars flaccida → tecken på vätska (nivå, bubblor, indragning eller buktning).
Vid behov pneumatisk otoskopi: en lätt tryckförändring med blåsbälgen visar om trumhinnan är rörlig — orörlig trumhinna talar för vätska i mellanörat.

Två delbilder: hos den vuxne dras öronmusslan uppåt och bakåt, hos det lilla barnet nedåt och bakåt, och i båda fallen visas den uträtade hörselgången i genomskärning — Figur 1. Hörselgången är S-formad i vila och måste rätas ut för att trumhinnan ska bli synlig. Till vänster den vuxne: öronmusslans övre bakre kant grips mellan tummen och pekfingret och dras uppåt och bakåt. Till höger det lilla barnet, vars hörselgång är kortare och mer riktad nedåt-framåt: här dras öronmusslan i stället nedåt och bakåt. Genomskärningen under huden visar hur kanalen rätas ut från mynningen in till trumhinnan.

Undersökare håller otoskopet som en penna med lillfingret och ringfingret vilande mot patientens kind, medan den andra handen drar öronmusslan uppåt och bakåt — Figur 2. Otoskopgreppet. Otoskopet hålls som en penna med greppet nära instrumenthuvudet, och lillfingret och ringfingret vilar mot patientens kind eller kindben. Handen och instrumentet följer då med om huvudet plötsligt rör sig, i stället för att tratten körs in mot trumhinnan. Den andra handen drar samtidigt öronmusslan uppåt och bakåt. Greppet är särskilt viktigt hos barn.

Spolning

Bekräfta intakt trumhinna om det över huvud taget går att se den, och fråga aktivt om tidigare perforation eller rörbehandling.
Instillera cerumenolytikum, vänta 15–30 minuter.
Patienten sitter upprätt med handduk över axeln och håller rondskålen mot halsen under örat.
För in kateterspetsen högst 0,5 cm i hörselgången, inte förbi den hårbärande huden.
Rikta strålen uppåt och bakåt längs hörselgångens övre vägg, förbi proppen — inte rakt mot den. Vattnet ska komma bakom vaxet och trycka ut det.
Använd måttligt tryck. Upprepa i flera omgångar och inspektera mellan varje.
Torka hörselgången och kontrollera trumhinnan. Vid intakt trumhinna kan några droppar isopropylalkohol påskynda upptorkningen.

Genomskärning av hörselgången med spolkatetern införd en halv centimeter och vattenstrålen riktad längs övre bakre väggen förbi vaxproppen, som trycks utåt — Figur 3. Spolriktningen vid öronspolning. Kateterspetsen förs in högst 0,5 cm, alltså inte förbi den hårbärande huden i hörselgångens yttre tredjedel. Strålen riktas uppåt och bakåt längs kanalens övre bakre vägg, förbi vaxproppen, så att vattnet når in bakom proppen och trycker ut den utåt mot mynningen (pil). Riktas strålen i stället rakt mot proppen kilas den djupare in mot trumhinnan, som här ses intakt i botten av kanalen med hammarskaftet svagt synligt.

Manuell borttagning

Ligger patienten ned med huvudet stöttat blir arbetet stabilare. Under direkt sikt: mjukt vax tas med sug eller skedformad kyrett, hårt vax med ögla eller vinkelkrok som förs förbi proppen och drar den utåt. Arbeta aldrig med ett instrument du inte ser spetsen på.

Vaxets konsistens	Bäst teknik
Mjukt, flytande	Sug
Fast men följsamt	Kyrett eller sked
Hårt, impakterat	Cerumenolytikum i några dagar, därefter ögla eller krok
Vax kring främmande kropp	Ingen spolning — se separat guide

Tolkning av trumhinnefynd

Bedöm alltid fyra saker: färg, genomskinlighet, position (indragen, normal eller buktande) och rörlighet. Det är kombinationen som ger diagnosen — enbart rodnad räcker inte, eftersom en skrikande eller febril patient kan ha rodnad trumhinna utan mellanöreinfektion.

Otoskopisk vy av en normal trumhinna: pärlgrå och halvgenomskinlig med hammarskaftet som ett ljust streck och en triangulär ljusreflex nedanför mitten — Figur 4. Normal trumhinna sedd genom otoskopet. Trumhinnan är pärlgrå, halvgenomskinlig och lätt konkav. Hammarskaftet löper som ett smalt ljust streck snett uppåt-framåt från umbo i mitten och slutar upptill i processus brevis, som buktar ut som en liten knopp. Från umbo utgår den triangulära ljusreflexen framåt och nedåt i främre nedre kvadranten. Runt kanten löper annulus fibrosus som en ljus ring; ovanför malleolarvecken ligger den mindre spända pars flaccida, resten är pars tensa. Genom hinnan anas incus långa skänkel.

Otoskopisk vy vid akut mediaotit: kraftigt rodnad, ogenomskinlig trumhinna som buktar utåt, med utplånad ljusreflex och dolt hammarskaft — Figur 5. Akut mediaotit. Trumhinnan är ogenomskinlig, kraftigt rodnad och buktar utåt mot betraktaren så att den normala konkaviteten är utplånad — buktningen är det fynd som väger tyngst, rodnad ensam kan orsakas av gråt eller feber. Hammarskaftet är delvis dolt av svullnaden och processus brevis går inte att urskilja. Ljusreflexen är borta eller uppbruten i spridda glansfläckar. Radiär kärlteckning löper längs hammarskaftet och längs annulus, och bakom hinnan anas purulent innehåll.

Fynd	Typisk bild	Tolkning
Normal	Pärlgrå, genomskinlig, ljusreflex framåt-nedåt, rörlig	Ingen mellanörepatologi
Akut mediaotit	Ogenomskinlig, rodnad, buktande, orörlig	Antibiotikafråga enligt nationell rekommendation
Sekretorisk mediaotit	Matt, gulaktig eller bärnstensfärgad, indragen, vätskenivå eller bubblor, nedsatt rörlighet	Vätska utan akut infektion — hörselkontroll och uppföljning
Perforation	Mörk defekt med skarp kant, ofta i pars tensa	Spolning kontraindicerad
Rörbehandling	Ett litet plaströr i trumhinnan, oftast främre nedre kvadranten	Spolning kontraindicerad
Myringit	Blåsor på trumhinnans yta	Smärtsam, ofta viral
Kolesteatom	Vit fjällande massa eller retraktionsficka i pars flaccida	Remiss ÖNH

Trumhinnan går inte att bedöma alls om vaxet skymmer den. Att beskriva en trumhinna man inte har sett är en journalanteckning som kan bli farlig — skriv i stället att den inte kunde inspekteras och varför.

Komplikationer

Trumhinneperforation — oftast av för högt spoltryck eller instrumentering för djupt.
Vestibulär reaktion med yrsel, illamående och bradykardi om spolvätskan inte är kroppsvarm (kalorisk stimulering).
Extern otit, särskilt om vatten blir kvar bakom kvarvarande vax.
Nekrotiserande extern otit hos diabetiker och immunsupprimerade — ovanlig men allvarlig.
Blödning och laceration i hörselgången, tinnitus, hörselnedsättning.

Avbryt omedelbart vid svår smärta, yrsel, tinnitus, plötslig hörselnedsättning eller blödning.

Eftervård och uppföljning

Kontrollera hörseln efter ingreppet — helst med samma metod som före. Informera om att bomullspinnar packar vaxet djupare och ska undvikas. Vid återkommande vaxproppar kan olivolja 2–3 droppar i veckan användas profylaktiskt.

Vid misstänkt perforation efter spolning: håll örat torrt, undvik droppar med neomycin, och kontrollera efter 3–4 veckor. Kvarstående perforation eller hörselnedsättning remitteras till ÖNH.

Vanliga fallgropar

Spolning på ofullständig anamnes. Fråga uttryckligen om rör, tidigare perforation och öronoperation — annars får du reda på det efteråt.
Kall eller varm spolvätska utlöser yrsel och illamående. Kroppstemperatur, varje gång.
För djup instrumentering. Håll dig innanför 8 mm om du inte har fullgod sikt.
Neomycinhaltiga droppar ger kontaktdermatit hos upp till 13 % — välj annat preparat.
Vattenpik eller munduschar som spolredskap — trycket är tillräckligt för att spränga trumhinnan.
Att fortsätta i det oändliga. Bestäm i förväg hur många försök som är rimliga; en hård propp löser sig bättre med några dagars uppmjukning än med tio spolningar.
Symtomfritt vax som tas bort — utan indikation finns bara risk.