Ferritin

Ferritin är kroppens huvudsakliga järnlagringsprotein och den vanligaste markören för att bedöma järndepåer. Provet kompliceras av att ferritin samtidigt är ett akutfasprotein, vilket kan maskera samtidig järnbrist vid pågående inflammation.

Indikation

Ferritin beställs vid utredning av anemi för att skilja järnbristanemi från andra anemiformer, vid misstänkt järnöverskott (hemokromatos, upprepade transfusioner), för att monitorera järnbehandling samt vid utredning av hemofagocyterande lymfohistiocytos (HLH), där extremt förhöjda värden är ett diagnostiskt kriterium. Provet används även vid uppföljning av känd hemokromatos och vid bedömning av inflammatorisk aktivitet i vissa sammanhang, t.ex. vid Stills sjukdom hos vuxna.

Fysiologisk bakgrund

Ferritin lagrar järn intracellulärt i en biotillgänglig och icke-toxisk form, huvudsakligen i lever, mjälte och benmärg. En liten mängd ferritin läcker ut i plasma i proportion till kroppens totala järndepåer, vilket gör serumferritin till den bästa icke-invasiva markören för järnstatus vid frånvaro av inflammation. Ferritin är samtidigt ett akutfasprotein vars syntes uppregleras av interleukin-6 och andra cytokiner vid inflammation, infektion och malignitet, oberoende av järnstatus — detta gör tolkningen svårare hos sjuka patienter.

Provtagning och preanalys

Serumprov utan särskilt fastekrav, men helst i frånvaro av pågående akut infektion eller nyligen genomgången inflammatorisk episod för mest tillförlitlig tolkning av järnstatus. Hemolys i provet kan frisätta intracellulärt ferritin och ge falskt förhöjt värde och bör undvikas.

Referensintervall

• Kvinnor (fertil ålder): cirka 10–150 µg/L
• Män och postmenopausala kvinnor: cirka 30–400 µg/L

Referensintervallen varierar med ålder, kön och metod, och det lokala laboratoriets angivna intervall ska alltid användas. Vid misstänkt inflammation bör resultatet tolkas tillsammans med CRP.

Tolkning

Förhöjda värden

Förhöjt ferritin utan inflammation ses vid hemokromatos (ärftlig eller sekundär), leversjukdom (ferritin frisätts från skadade hepatocyter), alkoholöverkonsumtion, upprepade transfusioner, och vid metabola syndromet/fettlever. Vid samtidig inflammation, infektion eller malignitet stiger ferritin som akutfasreaktant oberoende av järndepåer, vilket kan dölja underliggande järnbrist. Extremt förhöjda värden (> 10 000 µg/L) ses vid HLH, makrofagaktiveringssyndrom och ibland vid fulminant leversvikt eller sepsis, och bör föranleda skyndsam utredning.

Sänkta värden

Lågt ferritin är en specifik och känslig markör för järnbrist och föregår ofta manifest anemi. Ett lågt värde bekräftar järnbrist praktiskt taget alltid, oavsett samtidig inflammation, eftersom inflammation endast höjer — aldrig sänker — ferritin.

Felkällor och interferens

Ferritin som akutfasprotein är den viktigaste felkällan: vid samtidig inflammation kan ett i grunden lågt ferritin normaliseras eller till och med bli falskt högt, vilket maskerar järnbrist. Vid inflammation rekommenderas därför högre tröskelvärde för att misstänka järnbrist (ofta < 100 µg/L i kombination med transferrinmättnad < 20 procent hos inflammatoriska patienter, t.ex. vid hjärtsvikt eller CKD). Hemolys i provröret ger falskt förhöjt värde. Leverskada frisätter ferritin oberoende av järnstatus. Alkoholkonsumtion och metabolt syndrom kan höja ferritin utan sann järnöverskott.

Vidare utredning

Vid oklar anemi bör ferritin tolkas tillsammans med transferrinmättnad, S-järn och totalt järnbindningskapacitet (TIBC) samt CRP för att bedöma inflammatorisk påverkan. Vid misstänkt hemokromatos görs genetisk testning för HFE-mutationer (C282Y, H63D) och vid behov leverbiopsi eller MR-baserad järnkvantifiering. Vid extremt förhöjt ferritin med feber, cytopenier och organsvikt bör HLH aktivt övervägas och skyndsam utredning enligt HLH-kriterier initieras.

Sammanfattning

Ferritin är den mest värdefulla enskilda markören för kroppens järndepåer men måste alltid tolkas i ljuset av samtidig inflammation, eftersom det även fungerar som akutfasprotein. Ett lågt värde är närmast diagnostiskt för järnbrist, medan ett förhöjt värde kräver bredare klinisk bedömning innan järnöverskott kan antas.

Källor

1. Camaschella C. Iron-deficiency anemia. N Engl J Med 2015. PMID: 25946282
2. Wang W m.fl. Serum ferritin: Past, present and future. Biochim Biophys Acta 2010. PMID: 20304033
3. Fischbach FT, Dunning MB. A Manual of Laboratory and Diagnostic Tests. Lippincott Williams & Wilkins.
4. Kernan KF, Carcillo JA. Hyperferritinemia and inflammation. Int Immunol 2017. PMID: 28541437
5. Adams PC, Barton JC. Haemochromatosis. Lancet 2007. PMID: 17920920