Transferrin är järnets transportprotein i plasma, och transferrinmättnaden (andelen av transferrinets bindningskapacitet som är belagd med järn) används tillsammans med S-järn och ferritin för att skilja järnbrist från inflammationsrelaterad anemi och för att diagnostisera järnöverskott vid hemokromatos.
- Transferrin: cirka 2,0–3,6 g/L
- Transferrinmättnad: cirka 15–45 %
TIBC (approximerat av transferrin), Fe-mättnad
Transferrin är järnets transportprotein i plasma; transferrinmättnaden anger hur stor andel av bindningskapaciteten som är belagd med järn.
- Transferrin: inflammation/infektion, leversvikt, nefrotiskt syndrom, malnutrition
- Transferrinmättnad: järnbrist, inflammationsanemi
- Transferrin: järnbrist (kompensatorisk syntes), graviditet, östrogenbehandling
- Transferrinmättnad: hemokromatos, upprepade transfusioner, ineffektiv erytropoes (talassemi, myelodysplastiskt syndrom), akut järnintoxikation
Indikation
Transferrin och transferrinmättnad ingår i utredning av anemi av oklar orsak, misstänkt järnbrist, misstänkt hemokromatos eller annat järnöverskott, samt vid uppföljning av järnbehandling. Transferrinmättnad är särskilt värdefull vid utredning av misstänkt ärftlig hemokromatos, där en förhöjd mättnadsgrad ofta är det första biokemiska tecknet, före ferritinstegringen.
Fysiologisk bakgrund
Transferrin syntetiseras i levern och transporterar järn i plasma mellan upptagsplatser (tarm), lagringsställen (lever, benmärg, retikuloendoteliala systemet) och platser för användning (erytropoes i benmärgen). Varje transferrinmolekyl kan binda upp till två järnatomer, och normalt är endast cirka 20–35 procent av transferrinets totala bindningskapacitet belagd med järn. Vid järnbrist ökar levern kompensatoriskt transferrinsyntesen för att maximera järnupptaget, vilket ger högt transferrin (och hög total järnbindningskapacitet, TIBC) men låg mättnadsgrad eftersom järntillgången samtidigt är låg. Vid inflammation minskar transferrinsyntesen som del av den negativa akutfasreaktionen, oberoende av kroppens järnstatus.
Provtagning och preanalys
Provet tas venöst, med fördel på morgonen på grund av dygnsvariation i S-järn (högre på morgonen), vilket i sin tur påverkar den beräknade transferrinmättnaden. Nyligt intag av järntillskott bör undvikas närmast före provtagning, då detta kan ge tillfälligt förhöjt S-järn och därmed falskt hög mättnadsgrad.
Referensintervall
Transferrin: cirka 2,0–3,6 g/L hos vuxna. Transferrinmättnad, beräknad som S-järn dividerat med total järnbindningskapacitet (TIBC, som transferrin approximerar): cirka 15–45 procent hos vuxna, med viss variation mellan kön. Referensintervall skiljer mellan laboratorier och det lokala laboratoriets angivna värden ska alltid användas.
Tolkning
Förhöjda värden
Förhöjt transferrin ses vid järnbrist, där ökad syntes är en kompensatorisk respons, samt vid graviditet och östrogenbehandling. Transferrinmättnaden i sig är dock samtidigt låg vid järnbrist, eftersom S-järn är lågt trots högt transferrin. Förhöjd transferrinmättnad (>45–50 procent) ses istället vid järnöverskott: ärftlig hemokromatos (där mättnad ofta är kraftigt förhöjd, >60–70 procent, redan innan ferritin stigit påtagligt), upprepade transfusioner, ineffektiv erytropoes med järnöverbelastning (till exempel vid talassemi och myelodysplastiskt syndrom), samt akut järnintoxikation.
Sänkta värden
Sänkt transferrin ses vid inflammation och infektion (negativt akutfasprotein), leversvikt (nedsatt syntesförmåga), nefrotiskt syndrom (urinförlust) och malnutrition. Sänkt transferrinmättnad ses vid järnbrist och vid inflammationsanemi (anemia of chronic disease/inflammation), där både S-järn och transferrin är lågt vilket kan ge en mättnadsgrad som ser normal eller lätt sänkt ut trots avsevärt reducerad tillgång på järn för erytropoesen.
Felkällor och interferens
S-järn har uttalad dygnsvariation med högst nivå på morgonen, vilket påverkar den beräknade transferrinmättnaden och gör att provtagningstid bör vara konsekvent vid uppföljning. Nyligt järntillskott, hemolys i provet och akut inflammation kan alla ge missvisande resultat. Vid samtidig inflammation sänks transferrin som akutfasrespons samtidigt som ferritin (som lagringsmarkör och akutfasprotein) stiger, vilket kan maskera samtidig järnbrist — detta kallas funktionell järnbrist och kräver ofta kompletterande markörer som lösligt transferrinreceptor för säker diagnos.
Vidare utredning
Vid låg transferrinmättnad och misstänkt järnbrist bör ferritin analyseras (lågt ferritin bekräftar järnbrist, men normalt/förhöjt ferritin vid samtidig inflammation kräver försiktig tolkning), samt orsak till järnbristen utredas (gastrointestinal blödning, menorragi, malabsorption, otillräckligt intag). Vid förhöjd transferrinmättnad som talar för hemokromatos bör ferritin och genetisk testning för HFE-mutationer (C282Y, H63D) utföras, samt leverstatus bedömas. Vid oklar bild mellan järnbrist och inflammationsanemi kan lösligt transferrinreceptor eller ett terapeutiskt järnbehandlingsförsök med uppföljning vara vägledande.
Sammanfattning
Transferrin och transferrinmättnad ger, tillsammans med S-järn och ferritin, en mer fullständig bild av kroppens järnstatus än något enskilt prov. Låg mättnad talar för järnbrist eller inflammation, medan hög mättnad, särskilt vid annars normal inflammationsstatus, är ett tidigt och specifikt tecken på järnöverskott såsom hemokromatos.
Källor
- Camaschella C. Iron-Deficiency Anemia. N Engl J Med 2015. PMID: 25551303
- Adams PC m.fl. Hemochromatosis and iron-overload screening in a racially diverse population. N Engl J Med 2005. PMID: 15703420
- Weiss G, Goodnough LT. Anemia of Chronic Disease. N Engl J Med 2005. PMID: 15758012
- European Association for the Study of the Liver. EASL Clinical Practice Guidelines for HFE Hemochromatosis. J Hepatol 2010. PMID: 20471131
- Tietz Textbook of Clinical Chemistry and Molecular Diagnostics. Elsevier.
