Överkänslighetsreaktion typ I (IgE-medierad)

Typ I-överkänslighet uppstår när allergenspecifikt IgE korsbinds på mastceller eller basofiler och utlöser en snabb mediatorfrisättning med lokala allergiska symtom eller livshotande anafylaxi. Reaktionen omfattar en sensibiliseringsfas, en omedelbar effektorfas och ofta en senare eosinofil inflammation. Diagnosen kräver överensstämmelse mellan klinisk reaktion, tidsförlopp och påvisad sensibilisering.

Definition, terminologi och immunologisk klassifikation

Typ I-överkänslighet är en omedelbar immunologisk reaktion som vanligen förmedlas av allergenspecifikt immunoglobulin E, IgE. Reaktionen förutsätter i regel tidigare sensibilisering: individen har bildat IgE mot ett allergen, och antikropparna har bundit till högaffinitetsreceptorn FcεRI på mastceller och basofiler. Vid senare exponering korsbinder allergenet receptorbundet IgE, vilket inom sekunder till minuter kan utlösa degranulation, lipidmediatorsyntes och cytokinproduktion.

Allergi bör användas för klinisk överkänslighet där en immunologisk mekanism har visats eller är starkt sannolik. Sensibilisering betyder endast att allergenspecifikt IgE eller ett positivt hudtest kan påvisas. En sensibiliserad person kan tolerera allergenet utan symtom, och ett positivt test är därför inte liktydigt med allergisk sjukdom. Atopi betecknar benägenheten att utveckla IgE-svar mot vanliga miljöallergen och är associerad med bland annat allergisk rinokonjunktivit, allergisk astma och atopiskt eksem.

Icke-immunologisk överkänslighet kan ge samma kliniska fenotyp utan allergenspecifika antikroppar eller T-celler. Exempel är histaminförgiftning efter felaktigt hanterad fisk, farmakologiskt betingad bronkospasm av NSAID och direkt mastcellsaktivering via MRGPRX2. Begreppet ”allergiliknande” är därför ibland mer korrekt tills mekanismen har klarlagts.

Klassifikationen beskriver dominerande mekanism, inte nödvändigtvis hela sjukdomen. Allergisk astma och atopiskt eksem kan exempelvis innehålla både en omedelbar IgE-komponent och en kronisk, cellrekryterande typ 2-inflammation. ”Typ I” i Gell–Coombs-systemet ska inte heller förväxlas med immunologiskt typ 1-svar; IgE-allergi är huvudsakligen ett typ 2-svar med IL-4, IL-5 och IL-13.

IgE, mastceller och basofiler i normalfysiologin

IgE utgör omkring 0,05 % av cirkulerande immunglobulin. Serumhalveringstiden är endast cirka 2–3 dygn, men FcεRI-bundet IgE kan kvarstå på mastceller och basofiler i veckor. Den låga serumkoncentrationen underskattar därför den biologiskt relevanta mängden cellbundet IgE.

Fysiologiskt deltar IgE i försvaret mot stora extracellulära organismer, särskilt helminter och artropoder, som inte effektivt kan fagocyteras. IgE-medierad aktivering samverkar då med eosinofiler, slemsekretion, glattmuskelkontraktion och barriärreaktioner för att begränsa eller avlägsna organismen. Liknande mekanismer kan bidra till skydd mot vissa toxiner och djurgifter, men blir patologiska när de riktas mot i övrigt ofarliga ämnen.

Mastceller är långlivade, vävnadsresidenta celler som framför allt finns i hud, luftvägs- och tarmslemhinna samt kring blodkärl och nerver. Basofiler är däremot cirkulerande granulocyter och utgör en liten del av blodets leukocyter. Båda uttrycker FcεRI och kan frisätta histamin, leukotriener och typ 2-cytokiner, men mastcellen är den viktigaste lokala effektorcellen vid de flesta omedelbara allergiska reaktioner.

FcεRI binder IgE med så hög affinitet att receptorerna är belagda även vid mycket låg koncentration av fritt IgE. Ökad IgE-koncentration kan dessutom uppreglera FcεRI-uttrycket och därmed öka effektorcellens känslighet. CD23 har lägre affinitet och deltar främst i reglering av IgE-produktion, transport av IgE–allergenkomplex och faciliterad antigenpresentation.

Sensibiliseringsfasen: från barriärkontakt till allergenspecifikt IgE

Sensibilisering börjar ofta i hud, luftvägar eller gastrointestinal slemhinna. Barriärskada, inflammation eller proteolytiskt aktiva allergen gör att epitelceller frisätter alarminer, särskilt TSLP, IL-25 och IL-33. Dessa signaler aktiverar dendritiska celler och medfödda lymfoida celler av typ 2, ILC2, och skapar en miljö som gynnar typ 2-immunitet.

Dendritiska celler tar upp allergenet, bryter ned det och presenterar peptider via MHC klass II för naiva CD4-positiva T-celler i dränerande lymfkörtel. Kostimulering och cytokinsignalering leder till differentiering mot Th2-celler. Th2-celler producerar framför allt IL-4 och IL-13, medan ILC2 bland annat bidrar med IL-5 och IL-13 och därmed förstärker eosinofili, slemproduktion och barriärförändringar.

B-celler som binder allergenet via sin B-cellsreceptor tar också upp och presenterar antigen för Th2-celler. Kontakt mellan CD40 på B-cellen och CD40L på T-cellen är nödvändig för effektivt klassbyte. IL-4 och IL-13 aktiverar transkriptionsprogram som tillsammans med enzymet activation-induced cytidine deaminase, AID, medför rekombination av immunglobulinets tunga kedja till ε-konstantregionen. Resultatet är produktion av allergenspecifikt IgE, antingen genom direkt klassbyte eller sekventiellt via en IgG-isotyp.

En del aktiverade B-celler blir minnes-B-celler, medan andra utvecklas till plasmaceller. Långlivade plasmaceller kan upprätthålla antikroppsproduktionen, och minnesceller möjliggör ett snabbt förnyat svar vid reexponering. IgE binder därefter FcεRI på mastceller och basofiler utan att i sig aktivera dem.

Sensibiliseringens kliniska betydelse avgörs av bland annat IgE-affinitet, epitopspecificitet, allergendos, exponeringsväg, barriärfunktion och effektorcellernas retbarhet. En individ kan därför ha mätbart specifikt IgE men ändå tolerera allergenet. Klinisk allergi föreligger först när exponering reproducerbart utlöser symtom genom relevant immunologisk mekanism.

Effektorfasen: FcεRI-signalering och degranulation

Vid reexponering binder ett multivalent allergen till minst två närliggande IgE-molekyler och korsbinder därmed FcεRI-komplex. Receptoraggregation aktiverar Src-familjekinaset Lyn, som fosforylerar aktiveringsmotiv i receptorns signalkedjor. Tyrosinkinaset Syk rekryteras och aktiverar bland annat adaptorproteinet LAT, vilket organiserar ett intracellulärt signaleringskomplex.

Aktivering av fosfolipas Cγ, PLCγ, spjälkar membranlipiden PIP2 till diacylglycerol och inositoltrisfosfat, IP3. IP3 frisätter kalcium från endoplasmatiskt retikel. När de intracellulära kalciumlagren töms öppnas ORAI1-innehållande kalciumkanaler i plasmamembranet, vilket ger ett mer uthålligt kalciuminflöde.

Kalciumstegring och proteinkinasaktivering omorganiserar cytoskelettet och driver fusion mellan sekretoriska granula och cellmembranet. Histamin, proteaser, heparin och andra preformerade ämnen kan därmed frisättas inom sekunder till minuter. Degranulation är gradvis och reglerad; mängden frisatt mediator beror bland annat på allergendos, korsbindningens styrka och balansen mellan aktiverande och hämmande receptorer.

Parallellt aktiveras fosfolipas A2, som frigör arakidonsyra ur membranfosfolipider. Cyklooxygenasvägen bildar prostaglandiner, framför allt PGD2, medan 5-lipoxygenasvägen bildar cysteinylleukotrienerna LTC4, LTD4 och LTE4. Under efterföljande timmar aktiveras transkriptionsfaktorer som inducerar syntes av cytokiner och kemokiner, vilket länkar den omedelbara reaktionen till senfasinflammation.

Mediatorer och deras vävnadseffekter

Mastcellsmediatorerna kan indelas i preformerade granulaämnen, snabbt nysyntetiserade lipidmediatorer och senare producerade cytokiner. Deras samtidiga verkan förklarar varför blockad av enbart histamin inte är tillräcklig vid anafylaxi.

Histamin verkar främst via H1-receptorer vid omedelbar allergi. Endoteleffekter ger vasodilatation och öppning av intercellulära förbindelser, vilket orsakar rodnad, kvaddlar, angioödem och plasmavätskeläckage. H1-signalering bidrar också till sensorisk nervaktivering med klåda och nysning samt till kontraktion av bronkiell glatt muskulatur.

Cysteinylleukotrienerna har mer långvarig bronkkonstriktorisk effekt än histamin och ökar både kärlpermeabilitet och mukös sekretion. PGD2 verkar bland annat via CRTH2 på eosinofiler, basofiler och Th2-celler och förstärker deras rekrytering. Dessa mediatorer är särskilt betydelsefulla i nedre luftvägar, där en patient kan ha kvarstående bronkospasm trots att urtikarian minskat.

PAF kan förstärka systemreaktionen genom uttalat kärlläckage, vasodilatation och hjärt–kärlpåverkan. Hög biologisk PAF-aktivitet har kopplats till svår anafylaxi och hypotension. IL-5 stödjer eosinofil produktion, överlevnad och aktivering, medan IL-4 och IL-13 vidmakthåller IgE-svar, slemproduktion och typ 2-inflammation.

Omedelbar fas, senfas och kronisk typ 2-inflammation

Den omedelbara fasen börjar vanligen inom sekunder till 30 minuter efter exponering. Den domineras av histamin, leukotriener, prostaglandiner och PAF och ger exempelvis kvaddlar, rinorré, bronkospasm, kräkning eller blodtrycksfall. Förloppet påverkas av absorptionshastigheten: intravenös läkemedelsexponering kan ge symtom inom minuter, medan födoämnen först måste frigöras och absorberas.

Senfasreaktionen utvecklas vanligen efter cirka 2–8 timmar. Endotelaktivering och kemokinsignalering rekryterar eosinofiler, basofiler, Th2-celler och ibland neutrofiler. IL-5 främjar eosinofilers mognad och överlevnad, medan eotaxiner styr deras vävnadsmigration. Leukotriener och andra mediatorer håller samtidigt kärl- och luftvägsreaktionen aktiv.

Aktiverade eosinofiler frisätter bland annat cytotoxiska granulaämnen, lipider och cytokiner. Detta kan skada epitel, exponera sensoriska nervändar och öka bronkiell hyperreaktivitet. Symtom kan därför återkomma eller kvarstå trots att den initiala histamineffekten har avtagit.

Vid upprepad eller kontinuerlig allergenexponering kan inflammationen bli kronisk. Epitelet förändras, slemkörtlar och glatt muskulatur kan hypertrofiera och extracellulär matrix lagras in. I luftvägarna bidrar detta till remodellering och mindre fullständigt reversibel obstruktion. Kronisk allergisk sjukdom ska därför inte reduceras till en serie isolerade histaminreaktioner.

Allergen, korsreaktivitet, riskfaktorer och reaktionsmodifierande kofaktorer

Vanliga utlösare omfattar födoämnen, pollen, kvalster, djurepitel, mögel, latex, Hymenoptera-gift och läkemedel. De flesta allergen är proteiner eller glykoproteiner, men IgE kan också riktas mot kolhydratstrukturer. Små läkemedelsmolekyler kan fungera som haptener genom att binda till kroppsegna proteiner och skapa nya antigena strukturer.

Korsreaktivitet uppstår när IgE känner igen likartade epitoper i olika källor. Vid pollen–födoämnessyndrom kan polleninducerat IgE mot exempelvis PR-10-proteiner reagera med homologa, ofta värmelabila proteiner i frukt eller grönsaker. Detta ger vanligen lokal oral klåda och svullnad. Latex–frukt-syndrom kan innebära korsreaktion mot bland annat banan, avokado eller kiwi.

Atopi, epitelbarriärdefekter och vissa exponeringsmönster ökar sensibiliseringsrisken. Hudexponering genom inflammerad eller eksematös barriär kan gynna sensibilisering, medan tidig oral exponering under tolerogena förhållanden kan främja tolerans. Ålder, mikrobiom, luftföroreningar, infektioner och genetiska variationer i typ 2-signalering modifierar också risken.

Fysisk ansträngning, NSAID, alkohol, infektion och menstruation kan sänka reaktionströskeln eller öka svårighetsgraden. Kofaktorerna kan påverka gastrointestinal permeabilitet, cirkulation, mediatornedbrytning och mastcellers aktivering. Detta förklarar varför en födoämnesdos ibland tolereras i vila men utlöser anafylaxi i samband med träning.

De flesta IgE-reaktioner kommer snabbt, men alfa-gal-allergi är ett viktigt undantag. IgE mot galaktos-α-1,3-galaktos kan ge anafylaxi 2–6 timmar efter intag av däggdjurskött, sannolikt på grund av fördröjd absorption av lipidbundna allergena strukturer. Reaktion vid första kända exponeringen kan bero på tidigare omärkt exponering eller korssensibilisering mot ett homologt antigen.

Kliniska manifestationer i hud, luftvägar, ögon och gastrointestinalkanal

Urtikaria består av kliande, upphöjda kvaddlar med omgivande rodnad. En enskild kvaddel är flyktig och försvinner vanligen inom 24 timmar utan resttillstånd, även om nya lesioner kan tillkomma. Histaminmedierat angioödem engagerar djupare dermis och subkutis och drabbar ofta läppar, ögonlock eller genitalia; det förekommer ofta tillsammans med urtikaria.

Allergisk rinokonjunktivit ger nysningar, näsklåda, vattnig rinorré, nästäppa, ögonklåda, tårflöde och konjunktival rodnad. Inhalerade allergen deponeras på slemhinnan och ger därför främst lokala symtom. Vid säsongsbunden sjukdom följer besvären pollensäsongen, medan kvalster- eller djurexponering kan ge mer kontinuerliga symtom.

Bronkiell mastcellsaktivering ger bronkospasm, slemsekretion, hosta, pipande andning och dyspné. Allergisk astma kännetecknas kliniskt av variabel och åtminstone delvis reversibel luftvägsobstruktion, men dess patogenes innefattar även eosinofil inflammation, hyperreaktivitet och remodellering. Den är således mer komplex än en isolerad omedelbar IgE-reaktion.

Gastrointestinal aktivering kan ge illamående, kräkning, kolikartad buksmärta och diarré. Vid pollen–födoämnessyndrom stannar symtomen ofta i mun och svalg, medan stabila födoämnesproteiner lättare når tarmen och systemcirkulationen och därmed kan orsaka systemreaktion. Atopiskt eksem är på motsvarande sätt en komplex barriär- och inflammationssjukdom där IgE-sensibilisering kan vara relevant men inte ensam förklarar hudinflammationen.

Anafylaxi: systemisk mekanism, diagnostiska kriterier och svårighetsmarkörer

Anafylaxi är en snabbt progredierande systemisk överkänslighetsreaktion med risk för dödlig luftvägs- eller cirkulationspåverkan. Generaliserad mastcells- och basofilaktivering orsakar vasodilatation, minskad kärltonus och kapillärläckage. Plasmavätska lämnar kärlbanan, vilket ger relativ hypovolemi samtidigt som vasoplegi minskar det systemiska kärlmotståndet.

I luftvägarna kan bronkospasm, slemsekretion och slemhinneödem ge hypoxemi. Ödem i tunga, svalg eller larynx kan snabbt orsaka övre luftvägsobstruktion. Koronar hypoperfusion, arytmi eller annan hjärtpåverkan kan tillkomma. Dödsorsaken är ofta luftvägsobstruktion eller cirkulationskollaps.

Anafylaxi är sannolik vid något av följande kliniska mönster:

• snabbt insjuknande med hud- eller slemhinnepåverkan tillsammans med respiratorisk påverkan eller cirkulatorisk svikt,
• akut samtidig påverkan på flera organsystem efter sannolik allergenexponering,
• akut hypotension eller uttalad cirkulationspåverkan efter exponering för ett för patienten känt allergen.

Hudtecken kan saknas, särskilt vid snabbt och svårt förlopp, och frånvaro av urtikaria utesluter därför inte anafylaxi. Gastrointestinala symtom kan vara framträdande, framför allt vid födoämnesutlöst reaktion, men isolerade gastrointestinala besvär är inte automatiskt anafylaxi.

Svår astma, mastcellssjukdom, hög ålder, kardiovaskulär sjukdom, betablockad och fördröjd adrenalintillförsel är associerade med komplicerat eller svårare förlopp. En bifasisk reaktion innebär att symtomen återkommer efter en symtomfri period utan ny allergenexponering. Observationstid och vårdnivå ska individualiseras utifrån initial svårighetsgrad, adrenalindoser, kvarstående symtom, samsjuklighet och möjlighet till snabb återkomst till sjukvård.

Klinisk utredning och viktiga differentialdiagnoser

Anamnesen är den viktigaste diagnostiska metoden. Den ska klarlägga exakt exponering, dos, beredningsform, exponeringsväg, latens, symtomens ordningsföljd, engagerade organsystem, given behandling och behandlingseffekt. Reproducerbarhet, samtidiga kofaktorer och exponeringar som senare har tolererats är särskilt värdefulla.

Journaler från akutepisoden bör granskas med avseende på vitalparametrar, hud- och luftvägsstatus, läkemedel och provtagning. En detaljerad födoämnesanamnes bör omfatta ingredienser, tillagning och mängd. Vid läkemedelsreaktion krävs preparatnamn, administrationsväg, tidsrelation, samtidig medicinering och vilka närbesläktade läkemedel patienten därefter har tolererat.

Testning ska styras av pretest-sannolikheten. Breda paneler hos patienter utan välgrundad misstanke ger många kliniskt irrelevanta positiva resultat och kan leda till felaktiga diagnoser och onödiga eliminationsdieter.

Hereditärt eller ACE-hämmarutlöst bradykininangioödem kan ge uttalat larynx- och buködem men vanligen inte klåda eller kvaddlar. Andra differentialdiagnoser är karcinoidsyndrom och systemisk mastocytos. Mastocytos kan både efterlikna allergi och förstärka verklig IgE-medierad anafylaxi.

Påvisning av IgE-sensibilisering

Vid pricktest appliceras allergenextrakt på huden, varefter epidermis punkteras ytligt. Histamin används som positiv kontroll och spädningsvätska som negativ kontroll. Testet avläses efter cirka 15 minuter; en kvaddel som är minst 3 mm större än den negativa kontrollens brukar definieras som positiv.

Antihistaminer kan hämma hudreaktionen och ge falskt negativt resultat. Dermografism kan ge ospecifik kvaddelbildning och falskt positiva reaktioner, medan hög ålder, vissa läkemedel och nedsatt hudreaktivitet kan försvaga svaret. Extraktens sammansättning och stabilitet varierar, och vissa läkemedels- eller födoämnesallergen representeras dåligt i kommersiella extrakt.

Allergenspecifikt serum-IgE mäts med immunoassay och påverkas inte av antihistaminer eller hudsjukdom. En nivå på 0,35 kUA/L är en vanlig analytisk rapporteringsgräns men inte en universell klinisk beslutsgräns. Sannolikheten för klinisk reaktion ökar i vissa situationer med stigande nivå, men överlappningen mellan toleranta och allergiska individer är betydande.

Total-IgE har ålders- och laboratorieberoende referensintervall. Värdet kan vara högt vid atopi men även vid parasitinfektion, vissa immunologiska sjukdomar och andra tillstånd. Normalt total-IgE utesluter inte specifik IgE-allergi, och ett högt värde anger varken vilket allergen som är relevant eller om klinisk reaktion föreligger.

Komponentdiagnostik, provokation och biomarkörer

Komponentupplöst diagnostik mäter IgE mot enskilda allergena molekyler i stället för hela extrakt. Metoden kan skilja primär sensibilisering mot stabila lagringsproteiner från korsreaktion mot exempelvis PR-10 eller profilin. Stabilitet mot värme och digestion kan ha betydelse för om risken främst gäller lokala orala symtom eller även systemreaktion.

Komponentdiagnostik förbättrar riskvärderingen men kan inte ensam förutsäga reaktionens svårighetsgrad. Resultatet måste bedömas tillsammans med anamnes, exponerad dos och kofaktorer. Basofilaktiveringstest mäter exempelvis uppreglering av aktiveringsmarkörer efter stimulering med allergen och kan i vissa specialistfall hjälpa till att skilja klinisk reaktivitet från asymtomatisk sensibilisering. En andel individer är dock basofila non-responders, och metodens tillgänglighet och standardisering är begränsade.

Kontrollerad oral födoämnesprovokation är referensmetod när anamnes och sensibiliseringstest inte ger tillräckligt svar. Allergenet ges i stigande doser under beredskap för behandling av anafylaxi. Dubbelblind placebokontrollerad provokation minskar observations- och förväntanseffekter. Graderad läkemedelsprovokation fyller motsvarande funktion vid misstänkt läkemedelsallergi, men ska inte utföras när reexponering innebär oacceptabel risk.

Vid misstänkt anafylaxi bör akut serumtryptas tas ungefär 1–4 timmar efter reaktionsstart. Ett baslinjeprov tas efter fullständig återhämtning, tidigast efter minst 24 timmar. En akut ökning över 1,2 × baslinjetryptas + 2 µg/L stöder systemisk mastcellsaktivering. Normal tryptas utesluter emellertid inte anafylaxi, särskilt inte vid födoämnesutlösta eller normotensiva reaktioner.

Akut behandling av anafylaxi

Intramuskulärt adrenalin i lårets anterolaterala del är omedelbar förstahandsbehandling. Doseringen är 0,01 mg/kg av lösningen 1 mg/mL, vanligen högst 0,5 mg per dos hos vuxna. Dosen kan upprepas efter 5–15 minuter vid otillräcklig effekt. Det finns ingen absolut kontraindikation mot intramuskulärt adrenalin vid klinisk anafylaxi.

Adrenalin stimulerar α1-receptorer och motverkar vasodilatation, kärlläckage och slemhinneödem. β1-effekten ökar hjärtats kontraktilitet och frekvens, medan β2-stimulering ger bronkdilatation och kan minska fortsatt mediatorfrisättning. Intramuskulär tillförsel i låret ger snabbare och säkrare absorption än subkutan injektion.

Samtidigt ska hjälp larmas och luftväg, andning och cirkulation bedömas fortlöpande. Patienten placeras vanligen liggande med höjda ben och ska inte plötsligt sätta sig eller resa sig. Vid uttalad andningspåverkan kan en mer upprätt position behövas; gravid patient placeras med vänster sidolutning för att minska kavakompression.

Syrgas ges vid respiratorisk eller cirkulatorisk påverkan. Vid hypotension eller chock ges snabb intravenös eller intraosseös kristalloid bolus, omkring 20 mL/kg, med upprepad bedömning. Inhalerad beta-2-agonist är ett tillägg vid kvarstående bronkospasm men ersätter inte adrenalin. Refraktär chock kräver specialiststyrd intravenös adrenalininfusion och avancerad övervakning.

H1-antihistamin behandlar framför allt klåda och urtikaria och har otillräcklig effekt på luftvägsödem, bronkospasm och chock. Glukokortikoider har långsamt anslag, och evidensen för att de förhindrar bifasiska reaktioner är otillräcklig. Varken antihistamin eller glukokortikoid får fördröja adrenalin.

Långtidsbehandling, immunterapi, prevention och naturalförlopp

Efter en reaktion ska utlösaren identifieras så specifikt som möjligt. Allergenundvikande bör vara riktat och praktiskt genomförbart; breda eliminationsdieter medför risk för näringsbrist, försämrad livskvalitet och möjligen förlust av etablerad tolerans. Patienten behöver en skriftlig akutplan, utbildning om tidiga symtom och instruktion om när akutvård ska sökas.

Adrenalinpenna ordineras efter individuell riskbedömning, exempelvis efter anafylaxi eller vid kvarstående risk för svår oavsiktlig exponering. Patienten och närstående ska praktiskt öva användningen och kontrollera hållbarhet och tillgänglighet. Astma ska vara välkontrollerad eftersom samtidig luftvägssjukdom kan försvåra en allergisk reaktion.

Farmakologisk långtidsbehandling anpassas till målorgan och endotyp. H1-antihistaminer används vid rinokonjunktivit och urtikaria, medan inhalationssteroid och bronkdilaterare är centrala vid astma. Leukotrienreceptorantagonister kan vara tillägg vid luftvägsdominerad sjukdom. Biologiska läkemedel kan riktas mot IgE, IL-4/IL-13, IL-5 eller dess receptor samt TSLP vid svår sjukdom med motsvarande inflammatorisk profil.

Allergenspecifik immunterapi ges subkutant eller sublingualt, vanligen under 3–5 år. Upprepad kontrollerad exponering inducerar regulatoriska T-celler, minskar typ 2-svaret och ökar mängden blockerande IgG, särskilt IgG4, som konkurrerar med IgE om allergenbindning. Behandlingen kan ge långvarig symtomminskning vid bland annat pollen- och kvalsterallergi.

Giftimmunterapi efter systemisk reaktion mot bi- eller getinggift minskar kraftigt risken för en ny svår stickreaktion. Oral födoämnesimmunterapi kan höja den dos som krävs för att utlösa symtom och därmed skydda mot mindre oavsiktliga exponeringar. Den innebär dock inte säkert bot; regelbundet intag kan behövas för att bibehålla skyddet, och behandlingen kan själv utlösa allergiska reaktioner.

Primärprevention har förändrats från uppskjuten introduktion till aktiv oral toleransutveckling. Jordnöt och andra relevanta födoämnen bör introduceras under spädbarnsåret när barnet är utvecklingsmässigt redo, med särskild medicinsk bedömning vid svårt eksem eller redan känd allergi. Natural­förloppet varierar: allergi mot mjölk eller ägg kan avta under uppväxten, medan exempelvis jordnöts- och nötallergi oftare kvarstår.

Läkemedelsallergietiketter ska omprövas när anamnesen är osäker eller reaktionen ligger långt tillbaka. Många genuina IgE-medierade penicillinreaktioner avtar inom ungefär 10 år, varför strukturerad allergiutredning kan möjliggöra framtida behandling med betalaktamer. Om ett nödvändigt läkemedel verkligen orsakar IgE-medierad reaktion kan specialistledd snabbdesensibilisering skapa tillfällig tolerans, men skyddet kvarstår endast så länge doseringen fortsätter utan längre avbrott.

Källor

• Hypersensitivity
• Hypersensitivitet
• Category:Hypersensitivity
• Hypersensitivity
• Bild: File:Hives on back.jpg — DLdoubleE, Public domain
• Bild: File:Allergy skin testing.JPG — Wolfgang Ihloff, CC BY-SA 4.0