Prenatal genetisk screening och diagnostik

Prenatal genetisk screening uppskattar sannolikheten för vissa fosteravvikelser, medan diagnostik bygger på analys av placenta- eller fostermaterial och kan fastställa en specifik genetisk avvikelse. Metodval och tolkning måste integrera gestationsålder, ultraljudsfenotyp, a priori-risk, testets biologiska begränsningar och den gravidas informerade val. Ett normalt screening- eller diagnostikresultat utesluter aldrig samtliga genetiska syndrom, strukturella missbildningar eller andra medfödda tillstånd.

Begrepp, mål och avgränsning

Prenatal genetisk screening är en sannolikhetsbedömning hos en graviditet utan på förhand fastställd diagnos. KUB, andra trimesterns serumscreening och NIPT klassificerar graviditeten som mer eller mindre sannolik att vara affekterad av de tillstånd som ingår i respektive analys. Resultatet kan uttryckas som en individuell risk, exempelvis 1:500, eller som hög respektive låg sannolikhet utifrån ett angivet gränsvärde. Screeningresultatet är inte liktydigt med fostrets genotyp.

Prenatal genetisk diagnostik innebär däremot att DNA eller kromosomer analyseras i placenta- eller fostermaterial, vanligen efter korionvillibiopsi eller amniocentes. Diagnostik kan avse en riktad familjär variant, vanliga aneuploidier, hela kromosomuppsättningen, submikroskopiska kopietalsvarianter eller sekvensvarianter i ett eller flera gener. Även diagnostiska analyser har begränsningar, bland annat vid mosaicism, maternell cellkontamination och genetiska mekanismer som inte fångas av vald metod.

Genetisk testning ska skiljas från ultraljudsdiagnostik. Ultraljud visar anatomi och fysiologi och kan påvisa exempelvis hjärtfel, neuralrörsdefekt, diafragmabråck eller skelettdysplasi, men fastställer vanligen inte den molekylära orsaken. Omvänt kan ett genetiskt fynd föreligga trots normal anatomi vid undersökningstillfället. De vanligaste genetiska måltillstånden är trisomi 21, 18 och 13, könskromosomavvikelser, patogena deletioner och duplikationer samt monogena sjukdomar. Testets informationsvärde gäller endast det analyserade området: negativ NIPT utesluter exempelvis inte en balanserad translokation, en sällsynt monogen sjukdom eller en strukturell missbildning.

Genetisk bakgrund och a priori-risk

Numeriska kromosomavvikelser uppkommer oftast genom meiotisk nondisjunktion, då homologa kromosomer eller systerkromatider inte separeras normalt. En gamet får då en extra eller saknad kromosom, vilket efter befruktningen kan ge trisomi respektive monosomi. Risken för framför allt autosomala trisomier ökar med maternell ålder på grund av åldersrelaterad instabilitet i oocytens meiotiska apparat. Som storleksordning har risken för trisomi 21 angivits till omkring 1:1 562 vid maternell ålder 20–24 år och ökar därefter brant, särskilt från 35 års ålder. Risken vid en viss graviditetsvecka är dessutom högre än risken vid födelsen eftersom en del aneuploida graviditeter avslutas genom spontan fosterdöd.

Strukturella kromosomavvikelser omfattar deletioner, duplikationer, inversioner och translokationer. En bärare av en balanserad translokation kan vara fenotypiskt frisk men bilda gameter med obalanserad kromosomuppsättning. Recidivrisken beror på vilka kromosomer och segment som ingår, translokationens typ, bärarens kön och den observerade familjehistorien; en generell procentsiffra är därför missvisande. Parental karyotypering och genetisk vägledning krävs för en familjespecifik riskbedömning. En tidigare aneuploid graviditet höjer också a priori-risken jämfört med enbart åldersrisken.

Mosaicism uppkommer när en postzygotisk celldelningsavvikelse ger två eller flera genetiskt skilda cellinjer. Fördelningen mellan placenta och foster avgör fenotyp och provresultat. En avvikelse begränsad till placenta kan ge positivt NIPT eller avvikande korionvilliprov trots euploid fosteruppsättning, medan låggradig fetal mosaicism kan missas i ett begränsat cellprov.

Empirisk åldersrisk får aldrig användas isolerat. Familjeanamnes, konsanguinitet, tidigare graviditetsutfall, parental kromosomavvikelse, avvikande bärarscreening och aktuell ultraljudsfenotyp kan förändra sannolikheten mer än maternell ålder. Ett uttalat hjärtfel, hydrops eller kraftigt ökad nackuppklarning motiverar därför bredare diagnostik även hos en ung gravid med negativ screening.

Prekonceptionell riskvärdering och bärarscreening

Prekonceptionell bedömning ger tid för verifiering av journaluppgifter, släktutredning och val mellan reproduktiva alternativ. Vid en känd familjär sjukdom bör den patogena varianten helst dokumenteras hos en affekterad släkting innan friska familjemedlemmar testas. Riktad variantanalys ger då vanligen ett tydligare svar än en bred panel. Om familjens kliniska diagnos är osäker kan förstahandsanalysen i stället behöva vara genpanel, kromosomal mikroarray eller sekvensering hos den affekterade personen.

Bärarscreening kan vara riktad utifrån härkomst eller familjeanamnes, men erbjuds också som bredare panelanalys. Vanliga måltillstånd är cystisk fibros, spinal muskelatrofi och hemoglobinopatier; utvidgade paneler kan omfatta hundratals autosomalt recessiva och X-kromosombundna sjukdomar. Om två personer bär patogena varianter i samma autosomalt recessiva gen är risken för affekterat barn 25 % vid varje graviditet. En kvinnlig bärare av en X-kromosombunden variant har typiskt 50 % sannolikhet att överföra varianten, men sjukdomsrisken efter transmission beror bland annat på fostrets kön och X-inaktivering.

Ett negativt bärartest eliminerar inte bärarskap. Kvarstående risk bestäms av den ursprungliga bärarfrekvensen och metodens detektionsgrad. Begränsade variantpaneler kan ha olika sensitivitet mellan populationer, medan sekvensering kan missa större rearrangemang, repeat-expansioner eller regulatoriska varianter. Pseudodeficiencivarianter kan ge låg enzymaktivitet utan klinisk sjukdom. Varianter av oklar signifikans bör normalt inte användas som grund för prenatal prediktiv diagnostik innan klassifikationen har klargjorts.

När ett par har hög genetisk risk kan alternativen omfatta spontan graviditet med korionvillibiopsi eller amniocentes, IVF med preimplantatorisk genetisk testning, donerade gameter eller att avstå från genetisk selektion. Preimplantatorisk testning minskar sannolikheten för överföring av den specifika avvikelsen men ersätter inte sedvanlig graviditetsuppföljning och är inte en heltäckande garanti för ett genetiskt friskt barn.

Information och val av teststrategi

Information före testning ska vara saklig och icke-direktiv. Den gravida ska förstå vilket tillstånd som eftersöks, om testet är screening eller diagnostik, vilka fynd som inte kan upptäckas och hur ett avvikande resultat behöver följas upp. Det bör även framgå att analysen kan bli icke bedömbar, visa mosaicism eller identifiera ett oväntat maternellt eller fetalt fynd.

Före provtagningen bör vårdgivaren diskutera möjliga konsekvenser av svaret: ytterligare ultraljud, invasiv verifiering, fortsatt graviditet med anpassad övervakning, neonatal planering eller avbrytande av graviditeten inom gällande rättsliga och kliniska ramar. Informationen behöver omfatta tillståndets variabla fenotyp, inte enbart dess namn. Patienten ska också informeras om rätten att avstå från testning och om möjligheten att inte få vissa typer av sekundärinformation.

Ingen screeningsekvens är obligatorisk. Efter individualiserad risk–nytta-bedömning kan en patient med känd familjär variant, tidigare affekterad graviditet, balanserad parental translokation eller uttalad oro välja diagnostik utan föregående screening. Omvänt kan patienten avstå även när medicinsk indikation föreligger.

Ultraljud och första trimesterns kombinerade screening

Första trimesterns ultraljud fastställer viabilitet, antal foster, korionicitet vid flerbörd och gestationsålder utifrån hjäss–säteslängd, CRL. Nackuppklarning, nuchal translucency eller NT, mäts standardiserat vid 11+0–13+6 veckor när CRL är cirka 45–84 mm. Fostret ska avbildas i korrekt midsagittalt plan och med neutral halsposition; felaktig förstoring eller sammanblandning med amnion kan ge betydande mätfel.

NT ska bedömas mot gestations- och CRL-specifika referensfördelningar, inte som ett helt åldersoberoende gränsvärde. Ett värde omkring minst 3,0–3,5 mm innebär ökad sannolikhet för aneuploidi, hjärtmissbildning och vissa monogena syndrom även om NIPT eller annan aneuploidiscreening är negativ. Uttalat ökad NT motiverar kvalificerad anatomisk bedömning, inklusive riktad hjärtundersökning, och ofta invasiv genetisk diagnostik.

Vid KUB kombineras maternell ålder med NT och serumkoncentrationerna av PAPP-A och fritt β-hCG. Koncentrationerna korrigeras för bland annat gestationsålder och uttrycks som multiplar av medianen, MoM. Vid trisomi 21 ses typiskt lågt PAPP-A och högt fritt β-hCG; algoritmen beräknar därefter en individuell posterior risk. KUB detekterar cirka 85–90 % av trisomi 21 vid omkring 5 % falskt positiva.

Specialiserade första trimesterprotokoll kan även väga in frånvarande eller hypoplastiskt näsben, trikuspidalinsufficiens och avvikande flöde i ductus venosus. Dessa fynd modifierar sannolikheten men är inte diagnostiska. Prestandan förutsätter validerade algoritmer, korrekt datering, kvalitetssäkrad biokemi och regelbundet certifierade ultraljudsoperatörer.

Andra trimesterns serum- och ultraljudsscreening

Trippeltestet omfattar AFP, okonjugerat östriol och hCG. Fyrmarkörtestet lägger till inhibin A och har därmed bättre prestanda för trisomi 21. Vid trisomi 21 ses typiskt lågt AFP och okonjugerat östriol samt högt hCG och inhibin A. Vid trisomi 18 är AFP, östriol och hCG vanligen låga. Markörerna omräknas till MoM och kombineras med maternella uppgifter i en riskskattningsalgoritm.

Fyrmarkörtestet detekterar omkring 80–81 % av graviditeter med trisomi 21 vid cirka 5 % falskt positiva. Det är mindre träffsäkert än NIPT, men kan vara relevant när första trimesterns screening inte har genomförts. Testresultat från olika laboratorier kan inte jämföras utan kännedom om provtagningsintervall, korrigeringsfaktorer, riskgräns och algoritm.

Maternellt serum-AFP används också för screening av öppna neuralrörsdefekter. Ett vanligt gränsområde är cirka 2,0–2,5 MoM. AFP produceras huvudsakligen i fostrets lever och når maternell cirkulation via fostervatten och placenta. Vid öppen spina bifida eller anencefali ökar läckaget. Förhöjt AFP kan emellertid också orsakas av felaktig datering, flerbörd, bukväggsdefekt, placentapatologi eller fosterdöd. Maternell vikt och diabetes påverkar markörnivåerna och måste ingå i korrektionen.

Anatomigranskning utförs vanligen omkring vecka 18–22. Större missbildningar, såsom hjärtfel, omfalocele, diafragmabråck eller bilateral njuragenesi, har större klinisk betydelse än isolerade mjuka markörer. Ekogent intrakardiellt fokus, lindrig pyelektasi, korta rörben eller plexus choroideuscysta är ospecifika och vanligt förekommande även hos euploida foster. Handläggningen avgörs av om fyndet är isolerat, tidigare screeningresultat och den samlade ultraljudsfenotypen.

NIPT: biologisk princip, analys och prestanda

Det som ofta benämns cellfritt fetalt DNA är huvudsakligen placentärt DNA från apoptotisk trofoblast. Fragmenten cirkulerar tillsammans med en betydligt större mängd maternellt cellfritt DNA i plasma. Den placentära andelen, fetal fraction, är vanligen cirka 5–20 %, varierar med gestationsålder och maternella faktorer och kan analyseras från omkring graviditetsvecka 10.

Vid massiv parallell sekvensering räknas DNA-fragment som kan mappas till respektive kromosom. Ett relativt överskott av fragment från exempelvis kromosom 21 talar för trisomi. Riktad sekvensering analyserar utvalda kromosomregioner, medan SNP-baserad metodik utnyttjar allelfördelningar för att skilja maternella och placentära haplotyper. Algoritmerna är plattformsberoende och deras risksvar är därför inte direkt utbytbara.

För trisomi 21 är sensitiviteten vanligen över 99 %. För trisomi 18 anges ungefär 97–99 %, medan prestandan är lägre och mer varierande för trisomi 13. Specificiteten för de vanliga trisomierna är hög, ofta över 99 %, men positivt prediktivt värde påverkas starkt av prevalensen. NIPT är mindre robust för könskromosomavvikelser, sällsynta autosomala trisomier, subkromosomala kopietalsvarianter och mikrodeletioner.

Utvidgade NIPT-paneler innebär inte automatiskt högre klinisk nytta. När mycket sällsynta tillstånd eftersöks sjunker positivt prediktivt värde, och placentamosaicism får större genomslag. Ett positivt NIPT-resultat är därför aldrig diagnostiskt och får inte ensamt ligga till grund för irreversibla obstetriska beslut.

NIPT:s felkällor och icke bedömbara prov

Otillräcklig placentär DNA-andel är den vanligaste orsaken till ett icke bedömbart prov. Många laboratorier använder en fetal-fraktionsgräns omkring 4 %, men gränsen är metodberoende. Låg fraktion ses oftare vid tidig provtagning och hög maternell vikt, eftersom den maternella DNA-mängden då kan späda ut placentärt DNA. Även provtagningsfel, fördröjd transport, felaktig provtub och vissa aneuploidier kan bidra.

Ett icke bedömbart resultat är inte liktydigt med låg risk. Handläggningen beror på gestationsålder, ultraljud och ursprunglig indikation. Alternativen är nytt blodprov efter tillräckligt intervall, kvalificerat ultraljud eller direkt korionvillibiopsi eller amniocentes. Upprepade misslyckanden bör inte följas av obegränsade omprov eftersom diagnostik då fördröjs.

Falskt positiva svar kan uppkomma genom begränsad placentamosaicism, en avliden medtvilling, maternell könskromosomavvikelse eller maternell kopietalsvariant. Eftersom merparten av cellfritt DNA är maternellt kan även organtransplantation och, sällsynt, maternell malignitet ge komplexa eller multipla kromosomsignaler. Falskt negativa svar kan orsakas av låg fetal fraktion, placentär–fetal diskordans eller mosaicism där den avvikande cellinjen är underrepresenterad i placenta.

Vid tvillinggraviditet härrör den sammanlagda placentära signalen från båda fostren, och den individuella fraktionen kan vara otillräcklig trots acceptabel total fraktion. Vanishing twin kan påverka svaret under längre tid. Vid äggdonation måste laboratoriets algoritm vara validerad för situationen. Höggradig fetal eller placentär mosaicism kan varken kvantifieras eller lokaliseras säkert med NIPT och kräver invasiv provtagning samt korrelation till ultraljud.

Invasiv provtagning: korionvillibiopsi och amniocentes

Korionvillibiopsi utförs från cirka graviditetsvecka 11 och ger placentära korionvilli. Under kontinuerlig ultraljudsledning förs en nål transabdominellt till placenta; transcervikal kateter används selekterat beroende på placentaläge och lokal kompetens. Provtagning före vecka 10 ska undvikas eftersom mycket tidiga ingrepp har associerats med bland annat extremitetsreduktionsdefekter.

Amniocentes utförs vanligen från vecka 15. En tunn nål förs transabdominellt till en fostervattenficka under ultraljudsledning, med undvikande av foster och navelsträng. Fostervattnet innehåller avstötta fetala celler från flera vävnader och lämpar sig för QF-PCR, karyotypering, mikroarray och molekylärgenetisk analys. Amniocentes speglar generellt fostrets genotyp mer direkt än korionvillibiopsi.

Den moderna procedurrelaterade missfallsrisken ligger ungefär i storleksordningen 0,1–0,3 % vid erfaren operatör och ultraljudsledd teknik. Riskuppskattningen kompliceras av att graviditeter med genetiska eller strukturella avvikelser har förhöjd bakgrundsrisk för spontan förlust. Övriga komplikationer är blödning, fostervattenläckage, infektion och fetomaternell blödning. Icke-immuniserad RhD-negativ gravid ska få anti-D-profylax enligt lokala riktlinjer.

Laboratoriediagnostik på placenta- och fostermaterial

Analysen måste väljas efter frågeställningen. QF-PCR eller riktad FISH kan ge snabb information om kromosom 13, 18, 21, X och Y, ofta inom 1–3 dagar. Ett normalt snabbtest utesluter dock inte andra kromosomavvikelser. FISH analyserar endast de regioner som motsvarar använda prober, medan QF-PCR bygger på allelmönster i valda polymorfa markörer.

Konventionell karyotypering visualiserar kromosomantal och större strukturella avvikelser med ungefär 5–10 Mb upplösning. Metoden kan påvisa balanserade translokationer och inversioner men kräver ofta cellodling; svarstiden är vanligen omkring 1–2 veckor. Kromosomal mikroarray har betydligt högre upplösning och kan detektera deletioner och duplikationer ned mot cirka 50–100 kb, beroende på plattform och täckning.

Riktad genanalys är förstahandsval vid känd familjär variant. Genpanel är lämplig när fenotypen talar för en genetiskt heterogen sjukdomsgrupp, exempelvis skelettdysplasi. Exom- eller genomsekvensering kan övervägas vid multipla missbildningar eller tydlig syndrommisstanke efter normal mikroarray. Analysen bör om möjligt inkludera föräldraprov för att bedöma nedärvning och nytillkomna varianter.

Ingen metod fångar allt. Repeat-expansioner, imprintingsjukdomar, metyleringsavvikelser och vissa regulatoriska varianter kräver särskild metodik. Lågnivåmosaicism kan missas om för få celler eller sekvensläsningar analyseras. Ett tekniskt normalt resultat måste därför tolkas i relation till den kliniska frågeställningen, inte som ett generellt friskintyg.

Tolkning: sensitivitet, specificitet och prediktiva värden

Sensitivitet är andelen affekterade graviditeter som testas positiva. Specificitet är andelen icke affekterade som testas negativa. Falskt positiv frekvens är 1 minus specificiteten. Positivt prediktivt värde, PPV, anger sannolikheten att tillståndet verkligen föreligger efter ett positivt svar; negativt prediktivt värde, NPV, anger sannolikheten att det inte föreligger efter ett negativt svar.

En likelihood-kvot beskriver hur mycket ett testresultat ändrar oddsen. Positiv likelihood-kvot beräknas som sensitivitet dividerad med 1 minus specificiteten. Den kombineras med a priori-odds för att ge posterior odds. Samma testresultat ger därför olika slutrisk hos en person med mycket låg grundrisk och hos en person med avvikande ultraljud eller tidigare affekterad graviditet.

Anta 10 000 graviditeter med prevalens 0,1 %, alltså 10 affekterade. Ett test med 99 % sensitivitet och 99,5 % specificitet identifierar ungefär 10 av de affekterade men ger samtidigt cirka 50 falskt positiva bland de 9 990 icke affekterade. PPV blir då omkring 10/(10 + 50), det vill säga cirka 17 %. Trots mycket hög specificitet är flertalet positiva svar i detta lågprevalensscenario falskt positiva.

Risksiffror från KUB, serumtest eller NIPT kan inte jämföras utan uppgifter om målpopulation, gränsvärde och algoritm. Ett negativt screeningresultat reducerar den uppskattade sannolikheten men eliminerar den inte. Om ett senare ultraljud visar en uttalad fenotyp måste den nya informationen väga tyngre än ett tidigare lågriskresultat.

Diskordanta, mosaika och oväntade fynd

Begränsad placentamosaicism förekommer i cirka 1–2 % av korionvilliprover. Korionvilliprovet kan analyseras direkt från cytotrofoblast och efter odling av mesenkymala stromaceller. Dessa cellpopulationer representerar olika utvecklingslinjer och kan ge diskordanta resultat. Ingen av dem är i alla situationer en perfekt representation av fostrets egentliga karyotyp.

Om en avvikelse i korionvilli kan vara begränsad till placenta bör resultatet ofta verifieras med amniocentes. Behovet är särskilt tydligt vid mosaicism, vissa sällsynta autosomala trisomier och fynd som inte stämmer med ultraljudsfenotypen. Maternell cellkontamination måste uteslutas med laboratoriets identitets- och marköranalyser. Pseudomosaicism kan uppstå under cellodling och begränsas då till enstaka kolonier eller odlingskärl.

Föräldraprov kan visa om en kopietalsvariant eller ett kromosomrearrangemang är nedärvt eller de novo. Ett nedärvt fynd från en frisk förälder kan tala för lägre klinisk betydelse men utesluter inte nedsatt penetrans eller varierande expressivitet. Ett de novo-fynd ökar ofta misstanken om patogenicitet men måste fortfarande vägas mot geninnehåll, publicerad evidens och fosterfenotyp.

Varianter av oklar signifikans ska beskrivas med osäkerheten intakt och bör inte presenteras som sjukdomsdiagnoser. Detsamma gäller fynd med låg penetrans eller oklart prognostiskt värde. Före bred sekvensering bör laboratoriets policy för sekundärfynd diskuteras. Vid laboratoriemisslyckande behöver man skilja mellan tekniskt problem, otillräckligt material och biologiskt svårtolkat prov och därefter bedöma om omprov, annan metod eller ny invasiv provtagning är motiverad.

Klinisk handläggning efter screening och diagnostik

Ett avvikande screeningresultat ska leda till skyndsam, men inte forcerad, handläggning. Den gravida erbjuds genomgång av absolut risk, testets begränsningar och tillgängliga diagnostiska metoder. Gestationsåldern avgör om korionvillibiopsi kan ge tidigare besked eller om amniocentes är lämpligare. Analysen väljs efter frågeställningen: riktat snabbtest vid isolerad misstanke om vanlig trisomi, mikroarray vid missbildningar och sekvensering vid misstänkt monogen etiologi.

Positiv NIPT ska verifieras i placenta- eller fostermaterial innan graviditeten avbryts eller annat irreversibelt beslut fattas. Valet mellan korionvillibiopsi och amniocentes påverkas av vilken kromosomavvikelse som misstänks och sannolikheten för placentamosaicism. Vid uttalad missbildning, hydrops eller kraftigt ökad NT kan mikroarray och senare genpanel eller exomsekvensering vara motiverade trots negativ NIPT.

Efter fastställd diagnos erbjuds multidisciplinär bedömning. Vid fortsatt graviditet kan det behövas upprepade ultraljud, fetal ekokardiografi, tillväxtkontroller och planerad förlossning vid tertiärt centrum. Neonatologisk, barnkardiologisk, kirurgisk eller palliativ beredskap anpassas till prognosen. Efter graviditeten bör recidivrisken klargöras och parental karyotypering eller molekylär analys erbjudas när fyndet kan vara nedärvt.

Etik, jämlikhet och kvalitetssäkring

Informerat samtycke förutsätter att screening inte framställs som en obligatorisk del av mödrahälsovården. Den gravida har rätt att tacka ja eller nej, att välja diagnostik framför screening och att i möjligaste mån avstå från oönskad sekundärinformation. Rätten att inte veta kan dock begränsas när ett fynd har omedelbar betydelse för den gravidas egen hälsa. Genetiska resultat kräver särskild konfidentialitet eftersom de också kan ge information om biologiskt släktskap och släktingars sjukdomsrisk.

Prenatal testning berör reproduktiv autonomi, selektiv abort och samhällets syn på funktionsnedsättning. Icke-direktiv rådgivning bör innefatta medicinsk prognos, behandlingsmöjligheter, osäkerheter och realistiska erfarenheter av att leva med det aktuella tillståndet. Ett funktionsrättsperspektiv motverkar att diagnosen automatiskt likställs med en ovärdig eller meningslös tillvaro. Samtidigt ska patientens beslut respekteras utan moraliserande påverkan.

Rutinmässig och enkel NIPT-provtagning kan skapa en upplevelse av att testet är självklart eller förväntat. Den risken förstärks av korta besök, digital beställning och otillräcklig skillnad mellan screening och diagnostik. Språkbarriärer, låg hälsolitteracitet, geografiska avstånd och privat finansiering kan ge ojämlik tillgång både till testning och kvalificerad efterföljande vägledning. Professionell tolk och anpassat beslutsstöd ska användas när det behövs.

Kvalitetssäkring omfattar hela kedjan: korrekt identitetskontroll, provtagningstidpunkt, transport, provspårbarhet, validerad analys och strukturerad svarsrapportering. NT-operatörer behöver standardiserad utbildning, fortlöpande bildgranskning och uppföljning av mätfördelningar. Laboratorier ska arbeta under relevant ackreditering och ha rutiner för maternell cellkontamination, mosaicism, omanalys och avvikelsehantering.

Verksamheten bör lokalt följa detektionsgrad, falskt positiv frekvens, positivt prediktivt värde och andel icke bedömbara prov. Även väntetider, laboratoriemisslyckanden, komplikationer efter invasiv provtagning och tillgång till genetisk vägledning bör granskas. Resultaten måste stratifieras efter metod, gestationsålder och relevant patientgrupp för att upptäcka systematiska kvalitets- eller jämlikhetsproblem.

Källor

• Prenatal testing
• Fosterdiagnostik
• Prenatal testing
• Bild: Prenatal Down syndrome screening algorithm.png — Mikael Häggström, M.D., CC0