Kreatinkinas (CK) är ett enzym som finns rikligt i skelettmuskulatur, hjärtmuskulatur och i mindre mängd i hjärnvävnad. Provet används framför allt för att påvisa och gradera muskelskada vid misstänkt rabdomyolys, myosit och statinbiverkan.
- 0,4–3,0 µkat/L / cirka 35–210 U/L (kvinnor)
- 0,4–3,8 µkat/L / cirka 50–270 U/L (män)
CK, kreatinkinas, CK-MM
Enzym i muskelcellernas energiomsättning (kreatin/ATP till kreatinfosfat/ADP) som läcker ut i blodet vid skada på muskelcellsmembranet.
- Uttalat låg muskelmassa
- Långvarig immobilisering
- Vissa reumatiska sjukdomar med muskelatrofi
- Rabdomyolys (trauma, immobilisering, extrem ansträngning, hypertermi, kramper, intoxikation)
- Statinbehandling, särskilt i kombination med fibrater eller CYP3A4-hämmare
- Inflammatoriska myopatier (polymyosit, dermatomyosit)
- Muskeldystrofier
- Hypotyreos
- Intensiv fysisk träning
Indikation
CK beställs vid misstänkt rabdomyolys (efter trauma, immobilisering, kramper, extrem ansträngning, hypertermi eller intoxikation), vid oklar muskelvärk eller svaghet under statinbehandling, vid misstänkt inflammatorisk myopati (polymyosit, dermatomyosit), vid muskeldystrofier, samt som stöd vid utredning av oklar muskelsmärta. CK-MB (hjärtspecifik isoform) användes tidigare vid misstänkt hjärtinfarkt men har i stort ersatts av troponin, som har högre sensitivitet och specificitet för myokardskada.
Fysiologisk bakgrund
CK katalyserar den reversibla omvandlingen av kreatin och ATP till kreatinfosfat och ADP, en central reaktion i cellers energiomsättning som är särskilt viktig i vävnader med högt och varierande energibehov som skelettmuskel och hjärtmuskel. Enzymet finns som tre huvudsakliga isoformer: CK-MM (skelettmuskel, dominerar totalt CK), CK-MB (hjärtmuskel, cirka 5–20 procent av hjärtats totala CK) och CK-BB (hjärna, glatt muskulatur). Vid skada på muskelcellsmembranet läcker CK ut i blodbanan, och nivån korrelerar grovt med mängden skadad muskelvävnad.
Provtagning och preanalys
Serumprov utan särskilt fastekrav. Kraftig fysisk ansträngning, intramuskulära injektioner eller nyligen genomförd muskelbiopsi/EMG kan ge övergående, ibland betydande, stegring och bör beaktas i anamnesen vid tolkning. Provet bör tas innan eventuell intensiv fysioterapi eller muskelundersökning som kan påverka resultatet.
Referensintervall
- Kvinnor: cirka 0,4–3,0 µkat/L (ungefär 35–210 U/L)
- Män: cirka 0,4–3,8 µkat/L (ungefär 50–270 U/L)
Referensintervallen varierar med kön, ålder, muskelmassa och etnicitet (högre hos individer med afrikanskt ursprung) samt är metod- och laboratoriespecifika — det lokala laboratoriets angivna intervall ska alltid användas.
Tolkning
Förhöjda värden
Kraftigt förhöjt CK (ofta > 50 gånger övre normalgränsen) talar för rabdomyolys, orsakad av trauma/crush-skada, immobilisering (t.ex. efter fall med lång liggtid), extrem fysisk ansträngning, hypertermi/malignt neuroleptikasyndrom, epileptiska kramper, alkohol- eller drogintoxikation, eller vissa läkemedel (statiner, särskilt i kombination med fibrater eller CYP3A4-hämmare). Måttlig stegring ses vid inflammatoriska myopatier (polymyosit, dermatomyosit), muskeldystrofier, hypotyreos, och vid intensiv träning hos friska individer. Statinassocierad myopati ger ofta lätt-måttlig CK-stegring men kan i sällsynta fall progrediera till uttalad rabdomyolys, särskilt vid samtidig njursvikt eller interagerande läkemedel.
Sänkta värden
Lågt CK saknar i regel klinisk betydelse men kan i sällsynta fall ses vid uttalat låg muskelmassa, långvarig immobilisering eller vissa reumatiska sjukdomar med muskelatrofi.
Felkällor och interferens
Fysisk ansträngning, intramuskulära injektioner och nyligen genomförd EMG ger falskt förhöjda värden och bör alltid efterfrågas vid oklart förhöjt CK. Etnicitet och muskelmassa påverkar normalvärdet betydligt — friska individer med afrikanskt ursprung har i genomsnitt högre baseline-CK. Hemolys kan interferera med vissa analysmetoder. Vid statinbehandling bör CK tolkas i relation till symtom snarare än isolerat, eftersom lätt asymtomatisk stegring är vanlig och sällan kräver utsättning.
Vidare utredning
Vid kraftigt förhöjt CK och misstanke om rabdomyolys bör njurfunktion (kreatinin, urea), kalium, kalcium, urinmyoglobin och syra-bas-status kontrolleras skyndsamt på grund av risken för akut njurskada, hyperkalemi och DIC. Vid misstänkt inflammatorisk myopati bör myosit-specifika antikroppar, EMG och eventuell muskelbiopsi övervägas. Vid statinassocierad symtomatisk stegring bör statindos omvärderas eller preparatbyte övervägas, med uppföljande CK-kontroll.
Sammanfattning
CK är den centrala markören för muskelcellsskada och avgörande vid misstänkt rabdomyolys, där graden av stegring vägleder brådska i handläggningen. Vid tolkning bör alltid ansträngning, injektioner och läkemedel som orsak beaktas innan patologisk muskelsjukdom misstänks.
Källor
- Chatzizisis YS m.fl. The syndrome of rhabdomyolysis: complications and treatment. Eur J Intern Med 2008. PMID: 18395059
- Rosenson RS m.fl. An assessment by the Statin Muscle Safety Task Force. J Clin Lipidol 2014. PMID: 24793443
- Brancaccio P m.fl. Biochemical markers of muscular damage. Clin Chem Lab Med 2010. PMID: 20518645
- Tietz Textbook of Clinical Chemistry and Molecular Diagnostics. Elsevier.
- Harrison's Principles of Internal Medicine. Muscle Disease. McGraw-Hill.
