S-Litium mäter serumkoncentrationen av litium hos patienter som behandlas med litiumsalter, framför allt vid bipolär sjukdom, och är nödvändig på grund av läkemedlets smala terapeutiska fönster och risk för allvarlig toxicitet.
- 0,4–0,8 mmol/L (underhållsbehandling, dalvärde)
- 0,8–1,0 mmol/L (akutbehandling av manisk episod)
S-Litium, Li
Mäter serumkoncentrationen av litium; smalt terapeutiskt fönster, elimineras renalt och clearance är starkt beroende av natrium- och vätskebalans.
- Otillräcklig dosering
- Bristande följsamhet
- Ökad renal clearance (t.ex. graviditet)
- Nyligen genomförd dosjustering (innan steady state uppnåtts)
- Dehydrering
- Natriumrestriktion eller natriumförlust (kräkning, diarré, svettning)
- Nedsatt njurfunktion
- NSAID, ACE-hämmare/ARB, tiaziddiuretika
Indikation
S-Litium tas rutinmässigt för dosjustering vid insättning av litiumbehandling, för regelbunden monitorering under pågående behandling (vanligen var 3–6:e månad vid stabil dos), samt akut vid misstänkt litiumintoxikation (konfusion, tremor, kräkningar, ataxi, njurpåverkan) eller vid interkurrent sjukdom som kan påverka litiumclearance, till exempel dehydrering, diarré/kräkningar, febril infektion eller nyinsatt njur- eller natriumpåverkande läkemedel.
Fysiologisk bakgrund
Litium är en enkel katjon som distribueras i kroppens totala vattenvolym och elimineras nästan uteslutande renalt via glomerulär filtration följt av betydande reabsorption i proximala tubuli, där litium hanteras på liknande sätt som natrium. Detta gör litiumclearance starkt beroende av natrium- och vätskebalans — natriumbrist eller dehydrering ökar proximal reabsorption av både natrium och litium, vilket minskar litiumutsöndringen och riskerar att ge toxisk ackumulering. Litiums exakta verkningsmekanism vid bipolär sjukdom är inte fullständigt klarlagd men involverar bland annat påverkan på intracellulär signalering (inositolfosfat- och GSK-3-vägar).
Provtagning och preanalys
Provet ska tas som dalvärde, det vill säga cirka 12 timmar efter senaste dos (vanligen morgonprov före dagens dos, minst 12 timmar efter kvällens dos), för jämförbara och tolkningsbara resultat. Prov taget vid fel tidpunkt, till exempel strax efter intag, ger en missvisande hög toppkoncentration som inte reflekterar den relevanta jämviktsnivån. Litium är stabilt i serum och kräver ingen särskild hantering utöver korrekt provtagningstidpunkt.
Referensintervall
Terapeutiskt intervall vid underhållsbehandling är vanligen 0,4–0,8 mmol/L, med högre målnivå (0,8–1,0 mmol/L) vid akutbehandling av manisk episod. Nivåer över 1,2–1,5 mmol/L innebär ökad risk för toxicitet, och över 2,0 mmol/L föreligger risk för allvarlig, potentiellt livshotande intoxikation. Det terapeutiska fönstret är smalt och det lokala laboratoriets och behandlande enhetens riktlinjer för målnivå ska alltid följas.
Tolkning
Förhöjda värden
Förhöjt S-litium ovanför terapeutiskt intervall ses vid överdosering, men vanligare i klinisk praxis vid minskad renal clearance: dehydrering, natriumrestriktion eller natriumförlust (kräkningar, diarré, svettning), akut eller kronisk njurfunktionsnedsättning, samt läkemedelsinteraktioner som NSAID, ACE-hämmare/ARB och tiaziddiuretika, vilka samtliga minskar litiumutsöndringen och kan utlösa toxicitet även utan doshöjning. Symtom vid toxicitet progredierar från gastrointestinala besvär och grovvågig tremor, via ataxi, dysartri och konfusion, till kramper, medvetslöshet och arytmi vid svår intoxikation.
Sänkta värden
Subterapeutiskt S-litium ses vid otillräcklig dosering, bristande följsamhet, ökad renal clearance (till exempel graviditet med ökad GFR) eller vid nyligen genomförd dosjustering innan ny jämvikt uppnåtts (steady state nås normalt efter cirka 5 dygn). Subterapeutisk nivå innebär otillräcklig skyddseffekt mot återfall i mani eller depression.
Felkällor och interferens
Fel provtagningstidpunkt är den absolut vanligaste och viktigaste felkällan — prov taget för nära senaste dosintag ger en falskt hög toppkoncentration som inte speglar den kliniskt relevanta dalnivån och kan leda till felaktig dosreduktion. Interaktion med NSAID, ACE-hämmare/ARB och tiaziddiuretika, samt tillstånd som ger natrium- eller vätskeförlust, kan höja litiumnivån utan doshöjning och bör alltid övervägas vid oväntat stigande värde. EDTA-rör kan i sällsynta fall ge falskt förhöjt resultat vid vissa analysmetoder om fel provrörstyp använts; litiumheparinrör ska aldrig användas för litiumanalys eftersom heparinsaltet självt innehåller litium.
Vidare utredning
Vid misstänkt litiumtoxicitet bör njurfunktion (kreatinin, eGFR), elektrolyter och EKG kontrolleras, samt neurologiskt status bedömas. Vid allvarlig intoxikation (högt S-litium med uttalade symtom, särskilt vid njursvikt) kan hemodialys bli aktuellt. Vid långtidsbehandling bör regelbunden kontroll av njurfunktion, tyreoideastatus (litium kan orsaka hypotyreos) och kalcium (litium kan ge hyperparatyreoidism) ingå i uppföljningen utöver själva litiumkoncentrationen.
Sammanfattning
S-Litium kräver strikt standardiserad provtagning som dalvärde för tillförlitlig tolkning, givet läkemedlets smala terapeutiska fönster. Nedsatt njurfunktion, natrium-/vätskeförlust och interagerande läkemedel är de vanligaste orsakerna till toxisk nivå och bör alltid övervägas vid oväntat stigande koncentration.
Källor
- Gitlin M. Lithium side effects and toxicity: prevalent and pertinent issues. Int J Bipolar Disord 2016. PMID: 26979283
- Malhi GS m.fl. Potential mechanisms of action of lithium in bipolar disorder. CNS Drugs 2013. PMID: 23800994
- Grandjean EM, Aubry JM. Lithium: updated human knowledge using an evidence-based approach. Part III: Clinical safety. CNS Drugs 2009. PMID: 19453203
- Tietz Textbook of Clinical Chemistry and Molecular Diagnostics. Elsevier.
