ANA (antinukleära antikroppar)

ANA (antinukleära antikroppar) är en screeningundersökning som påvisar autoantikroppar riktade mot cellkärnans komponenter, och används som ett första steg vid misstanke om systemisk autoimmun bindvävssjukdom, framför allt SLE.

Indikation

ANA beställs vid klinisk misstanke om SLE eller annan bindvävssjukdom (Sjögrens syndrom, systemisk skleros, myosit, blandad bindvävssjukdom) hos patienter med symtom som ledvärk, fjärilsexantem, fotosensitivitet, oklar feber, serosit, cytopenier eller Raynauds fenomen. Provet har mycket hög sensitivitet för SLE (över 95 procent) men låg specificitet, vilket gör det väl lämpat som uteslutande test men olämpligt som allmän screening hos symtomfria individer eller vid låg klinisk misstanke, eftersom falskt positiva svar är vanliga i normalbefolkningen.

Fysiologisk bakgrund

ANA riktas mot antigen i cellkärnan såsom dubbelsträngat DNA, histoner, ribonukleoproteiner (Sm, RNP, SSA/Ro, SSB/La) och centromerproteiner. Antikropparna uppstår vid förlorad self-tolerans mot nukleära antigen, ofta i samband med apoptos där kärninnehåll exponeras för immunsystemet. Analysen görs traditionellt med indirekt immunfluorescens på HEp-2-celler, där man anger både titer (utspädningsgrad) och fluorescensmönster (t.ex. homogent, granulärt/speckled, nukleolärt, centromert), vilket ger vägledning om vilka specifika autoantikroppar som kan ligga bakom.

Provtagning och preanalys

Provet tas som venöst serumprov utan krav på fasta. Vid positivt ANA-svar reflexanalyseras ofta specifika autoantikroppar (anti-dsDNA, anti-Sm, anti-RNP, anti-SSA/Ro, anti-SSB/La, anti-Scl-70, anti-centromer) beroende på fluorescensmönster och klinisk misstanke. Provet är stabilt vid kylförvaring och analyseras normalt inte akut.

Referensintervall

ANA anges vanligen som negativt/positivt med angiven titer, till exempel negativ vid titer under 1:80 hos vuxna. Låga titrar (1:80–1:160) förekommer hos upp till 20–30 procent av friska, särskilt äldre kvinnor, och saknar då klinisk betydelse. Högre titrar (≥1:320) har starkare koppling till autoimmun sjukdom. Cutoff och metodik skiljer sig mellan laboratorier, och det lokala laboratoriets referensvärden och tolkningsanvisningar ska alltid följas.

Tolkning

Positivt fynd

Ett positivt ANA-svar ses vid SLE (över 95 procent), Sjögrens syndrom, systemisk skleros, blandad bindvävssjukdom, autoimmun hepatit, polymyosit/dermatomyosit samt vid läkemedelsinducerad lupus (t.ex. hydralazin, prokainamid, isoniazid). Positivt ANA ses också hos en betydande andel friska individer, vid andra autoimmuna tillstånd (autoimmun tyreoidit, reumatoid artrit), vid kroniska infektioner och vid malignitet, varför fyndet alltid måste vägas mot klinisk bild och specificerande antikroppar.

Negativt fynd

Ett negativt ANA gör SLE osannolikt givet testets höga sensitivitet, men utesluter inte helt diagnosen — ett fåtal patienter är ANA-negativa men positiva för specifika antikroppar som anti-SSA/Ro. Negativt ANA talar också starkt emot systemisk skleros och blandad bindvävssjukdom.

Felkällor och interferens

Titer och mönster kan variera mellan olika HEp-2-substrat och avläsningsmetoder (manuell mikroskopi kontra automatiserad bildanalys), vilket försvårar direkt jämförelse mellan laboratorier. Prevalensen av lågtitrigt positivt ANA ökar med ålder och är högre hos kvinnor, vid kroniska infektioner (hepatit C, tuberkulos, endokardit) och vid malignitet, vilket ger falskt positiva resultat i relation till bindvävssjukdom. Vissa läkemedel kan inducera ANA-positivitet som normaliseras efter utsättning. ANA-resultat bör alltid tolkas tillsammans med klinisk sannolikhet innan vidare utredning initieras.

Vidare utredning

Vid positivt ANA med klinisk misstanke om SLE bör anti-dsDNA och komplement (C3, C4) analyseras, då anti-dsDNA har hög specificitet och korrelerar med sjukdomsaktivitet, särskilt lupusnefrit. Vid misstänkt Sjögrens syndrom kompletteras med anti-SSA/Ro och anti-SSB/La, vid systemisk skleros med anti-Scl-70 och anti-centromer, och vid blandad bindvävssjukdom med anti-RNP. Klinisk helhetsbedömning enligt etablerade klassifikationskriterier (t.ex. EULAR/ACR 2019 för SLE) bör alltid komplettera laboratoriefynden, och remiss till reumatolog rekommenderas vid stark misstanke om systemisk autoimmun sjukdom.

Sammanfattning

ANA är ett känsligt men ospecifikt screeningprov för systemisk autoimmun bindvävssjukdom, med SLE som viktigaste differentialdiagnos. Ett positivt fynd kräver alltid komplettering med specifika autoantikroppar och klinisk korrelation, medan ett negativt fynd gör SLE osannolikt men inte helt uteslutet.

Källor

1. Aringer M m.fl. 2019 European League Against Rheumatism/American College of Rheumatology classification criteria for systemic lupus erythematosus. Ann Rheum Dis 2019. PMID: 31383717
2. Solomon DH m.fl. Evidence-based guidelines for the use of immunologic tests: antinuclear antibody testing. Arthritis Rheum 2002. PMID: 12115163
3. Damoiseaux J m.fl. Clinical relevance of HEp-2 indirect immunofluorescent patterns. Ann Rheum Dis 2019. PMID: 30862649
4. Yeh KW m.fl. The clinical significance of low-titer antinuclear antibodies. J Formos Med Assoc 2016.
5. Tan EM m.fl. Range of antinuclear antibodies in "healthy" individuals. Arthritis Rheum 1997. PMID: 9082935