Blododling innebär odling av venöst blod på syrgasberoende och syrgasoberoende odlingsmedium för att påvisa bakteriemi eller fungemi. Det är referensmetoden för att fastställa mikrobiologisk orsak till allvarlig infektion och styr val och nedtrappning av antibiotikabehandling.
- Negativ (ingen mikrobiell växt)
Blodkultur, B-Odling
Odling av venöst blod på aerobt och anaerobt medium för att påvisa bakteriemi eller fungemi och vägleda val av antibiotikabehandling.
- Staphylococcus aureus
- Escherichia coli och andra Enterobacterales
- Streptococcus pneumoniae
- Candida species
- Växt i flera oberoende odlingsset
Indikation
Blododling tas vid misstänkt sepsis, feber av oklar orsak hos allvarligt sjuk patient, misstänkt endokardit, pneumoni med behov av sluten vård, pyelonefrit med systempåverkan, misstänkt bakteriell meningit, febril neutropeni samt inför eller vid oklar feber hos patient med central venkateter eller annan implantat som kan vara infektionsfokus. Odling bör alltid tas innan antibiotika sätts in, eller så nära insättandet som möjligt, eftersom antibiotikaexponering kraftigt minskar odlingens känslighet.
Fysiologisk bakgrund
Vid bakteriemi eller fungemi når mikroorganismer blodbanan, antingen kontinuerligt (t.ex. vid endokardit, intravaskulär infektion) eller intermittent (t.ex. vid abscesser, pneumoni, pyelonefrit, hud- och mjukdelsinfektion). Blododlingsflaskorna innehåller näringsmedium som gynnar tillväxt av aeroba respektive anaeroba organismer samt ofta resiner som binder antibiotikarester för att öka odlingens känslighet. Automatiserade system detekterar mikrobiell tillväxt via CO2-produktion och flaggar flaskan som positiv, varpå art- och resistensbestämning genomförs.
Provtagning och preanalys
Strikt aseptisk teknik krävs — huden desinfekteras noggrant (klorhexidinsprit) och torkas innan venpunktion för att minimera kontaminationsrisk. Minst två separata blododlingsset (helst från olika stickställen) tas vid varje odlingstillfälle, vardera med en aerob och en anaerob flaska, för att kunna skilja sann bakteriemi från kontamination och öka den diagnostiska känsligheten. Vid misstänkt endokardit tas ofta tre set med visst tidsintervall. Rekommenderad blodvolym är cirka 8–10 mL per flaska hos vuxna, eftersom odlingens känslighet är starkt volymberoende. Odlingar bör om möjligt tas före antibiotikainsättning, transporteras skyndsamt till laboratoriet och inte kylförvaras.
Tolkning av svar
Positiv odling anger växt av mikroorganism med efterföljande art- och resistensbestämning (ofta genom MALDI-TOF samt resistogram). Tolkningen av ett positivt svar kräver klinisk bedömning: vissa arter (Staphylococcus aureus, Escherichia coli och andra Enterobacterales, Streptococcus pneumoniae, Candida species) är i det närmaste alltid kliniskt signifikanta, medan koagulasnegativa stafylokocker, Cutibacterium acnes och andra hudkommensaler ofta — men inte alltid — representerar kontamination, särskilt vid växt i endast ett av flera set. Växt i flera oberoende set av samma organism, samt kort tid till positivitet, talar för sann bakteriemi. Negativ odling utesluter inte infektion, särskilt vid tidigare antibiotikaexponering, långsamväxande organismer (t.ex. HACEK-gruppen vid endokardit) eller lokaliserad infektion utan pågående bakteriemi.
Felkällor och interferens
Kontamination förekommer i cirka 2–3 procent av odlingar även vid god teknik och orsakas oftast av hudflora som förs in vid provtagningen. Otillräcklig desinfektion, provtagning genom redan liggande venkateter (högre kontaminationsrisk än perifer venpunktion) och för låg blodvolym per flaska sänker den diagnostiska tillförlitligheten. Antibiotikabehandling före provtagning är den vanligaste orsaken till falskt negativt svar och bör alltid anges på remissen tillsammans med eventuell resinanvändning i flaskan. Endast ett odlingsset försvårar avgörandet mellan kontamination och sann bakteriemi och bör undvikas.
Vidare utredning
Vid positiv odling bör fokus för infektionen eftersökas (ultraljud hjärta vid misstänkt endokardit, bilddiagnostik vid misstänkt abscess, urinodling vid misstänkt urosepsis) och antibiotikabehandlingen riktas enligt resistensmönster. Uppföljande blododlingar rekommenderas vid Staphylococcus aureus-bakteriemi och candidemi för att verifiera clearance och styra behandlingslängd. Vid upprepad växt av samma organism trots behandling bör kvarvarande fokus (kateterinfektion, endokardit, abscess) misstänkas och utredas vidare.
Sammanfattning
Blododling är referensmetoden för att fastställa mikrobiologisk genes vid sepsis och allvarlig infektion, och korrekt teknik med minst två set och adekvat blodvolym är avgörande för tillförlitligheten. Tolkningen av positiva fynd kräver klinisk bedömning för att skilja sann bakteriemi från kontamination, och odling bör om möjligt alltid tas före antibiotikainsättning.
Källor
- Lamy B m.fl. How to Optimize the Use of Blood Cultures for the Diagnosis of Bloodstream Infections? A State-of-the Art. Front Microbiol 2016. PMID: 27379038
- Evans L m.fl. Surviving Sepsis Campaign: International Guidelines for Management of Sepsis and Septic Shock 2021. Crit Care Med 2021. PMID: 34605781
- Baron EJ m.fl. A Guide to Utilization of the Microbiology Laboratory for Diagnosis of Infectious Diseases. Clin Infect Dis 2013. PMID: 23845951
- Mandell, Douglas, and Bennett's Principles and Practice of Infectious Diseases. Elsevier.
- Cockerill FR m.fl. Optimal testing parameters for blood cultures. Clin Infect Dis 2004. PMID: 15494913
